Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förr och nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Utstött från sitt barndomshem hade den unga
flickan inga vänner eller slägtingar, till hvilka hon kunde
vända sig för att söka ett skydd. De, som förr slösat
beröm och smicker på alla hennes handlingar, öfvergaf
henne nu, och tycktes knappast igenkänna den de förr
så kärleksfullt omhuldat och beundrat. Ingen röst
höjdes att försvara Claras, i allas tycken, oerhörda
dårskap. Hos fostermodren talade ej heller någon till den
unga flickans fördel... Blott den gamla damens hjerta
opponerade sig någon gång mot den visade hårdheten,
men dess tysta förebråelser blefvo ständigt
tillbakavisade.
Emedlertid hade den gamla enkefrun, som bodde
midt emot, erbjudit Clara att dela sitt rum till dess
lysning och bröllop voro förbi. Detta förslag antogs med
tacksamhet. Anton mötte henne jublande. Han slöt
henne i sin famn och hviskade:
— Blott du ej uppoffrat allt för mycket?
Nej, hon kände sig ej ha uppoffrat någonting, då
hon förtroligt och lugnt lutade sitt hufvud mot den
älskade mannens bröst.
Likaväl gret hon hvarje afton, då hon såg ljus
tändas i fostermodrens rum, och då dennas gestalt
aftecknade sig mot det matta lampskenet, skyllade hon
sig, för att otacksamt hafva öfvergifvit den gamla,
ensamma damen. Men oaktadt dessa tankar kände hon
sig ej ha kunnat handla annorlunda.
Den gamla damen sände äfven många förstulna
blickar, suckar och böner till det midt emot belägna huset,
som gömde hvad hon hade kärast i verlden ... Och dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
