Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kung Carl och Skön Öllegård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Några timmar sednare red konungen till Beltorp.
Öllegård hade redan länge väntat hans ankomst.
Då hon såg honom, ilade hon leende och skyndsamt till
hans möte.
— Låt oss gå ut i parken, sade konungen och lade
Öllegårds arm under sin. Hennes fina gestalt hvilade
helt förtroligt mot det erbjudna stödet och hon klappade
smekande hans hand, utan att han besvarande dessa
ömhetsbetygelser.
— Är du missnöjd med mig? — frågade Öllegård,
som icke kunde förklara konungens besynnerliga och
kallsinniga beteende.
— Nej, jag är icke missnöjd med dig, men väl med
mig sjelf, som så blindt låtit beherrska mig af
passionen, att jag för alltid stört din lycka och sinnesfrid —?
utbrast konungen och drog den unga flickan ned till sig
på en gräsbänk. — Jag skulle haft mod att försaka. ..
Detta bristande mod kommer alltid att stå som ett
aggande minne i min själ. Sedan några timmar har
jag känt de bittraste samvetsqval.
— Carl — hviskade Öllegård och upplyfte
konungens af djup sinnesrörelse rodnande anlete. — Den lycka,
du skänkt mig, skall ej förorsaka dig några qval. Jag
begär ju ingen större sällhet än din kärlek, och i det
jag tillhör dig ...
— Ack, allt är slut — afbröt Carl med allt mera
tilltagande smärta. — En konungs känslor måste uppgå
i och koncentrera sig kring fäderneslandets väl. Det
fordrar nu, att min förmälning med Ulrika Eleonora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
