Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den gamla gården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vridit sig under en dvallik sömn för att få makt
över sig själva och äntligen kunna röra sig fritt.
»Vem vill du helst själv?» sade modern. »Du
har väl en vilja.»
»Ingen», sade Nils. »Det gör mig detsamma.
Välj du för mig.»
Han vågade icke svara annorlunda eller mem.
Ty han fruktade, att vad han än sade, skulle
hans röst kunna förråda honom. Och han förstod
icke själv till fullo, varför han under modems
ord kände det, som om han blivit lättare till
sinnes än förr under hela sitt liv.
Nils satt blott stilla och stirrade in i elden,
där flammonia sjunkit ned, och glöden lågo stilla
och halvbrustna med små blåa skälvningar över
röda lossnande ytor. En kort ensam låga arbetade
för att komma upp, sjönk tillbaka i sig själv
och dog.
Inga Persdotters ögon voro även riktade mot
elden. Men hennes blick var stel, som när
människan stirrar in i sig själv. Den ena handen
höll hon hårt knuten om sin vita, fasta arm. Hon
tänkte som Nils, att en hustru i huset skulle
rädda henne, icke från människors dom, vilken
hon föraktade, men från en järnhård lag, som
hon fruktade. Nils ville hon icke fråga om hans
tankan Hon föraktade sådant, ty hon förstod
vad han tänkte ändå och ömkade honom. Trotsig
och sluten satt hon där och såg hela sin levnad
i ansiktet, obruten och stum.
Glöden lågo röda och falnade, och från golv,
vägg och tak hade skuggonia försvunnit.
Mörk-ret slöt sig om de båda, vilkas själar under
mörkret och tystnaden kämpade sin första
ordlösa strid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
