Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkets fädra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gifte hennes son hade gjort, och vilken duglig
människa hustrun var.
När de voro ensamma, var det alltid Inga
Persdotter, som talade med Nils om hans hustru,
och Nils fann som alltid, att vad hans moder sade
var riktigt och gott. Men ehuru sonen hörde på
henne och följde henne i allt, växte ändå hennes
oro. Under sådana dagar gick Inga Persdotter
från hemmet till sin mor, som bodde mitt emot
den låga skogen på andra sidan ån. Där
stannade hon en dag eller två, och när ingen väntade
henne, kom hon plötsligt tillbaka. Då var hon
dubbelt sluten, misstänksam och ondsint. Och de
dagarna, då hon gick allena med Nils och väntade
på svärmoderns återkomst, voro Elins värsta.
Tigande gingo Nils och hon om varandra, tysta
stego de upp, och tysta gingo de till sängs. Då
fruktade Elin för allt vad hon gjorde eller sade,
och det föreföll henne städse, som om hon
väntade, att något skulle inträffa. Varför hon gick i
sådan ängslan, förstod den stackars kvinnan
aldrig. Men hon behövde all sin självbehärskning
för att icke, när Nils såg det, sätta sig ned och
överlämna sig åt samma hejdlösa, tysta gråt, som
hon mindes från avskedet med hemmet. Nu fann
Elin, att denna gråt haft en orsak, och den blev
henne som en varsel om, att hon städse skulle
följas av olyckan. Först när svärmodern kommit
tillbaka, och hon och sonen åter börjat samråda,
viska och draga sig undan henne som förut, blev
Elin lugnare. Ty då blev hon mera ensam, och
det var, som om hon då mindre behövt tänka
på Nils. Därförutom hände ingenting, och blott
hon gick ur vägen, gjorde henne ingen något.
Att hon fick höra onda ord, räknade Elin icke
längre. Ty hon tyckte sig kunna förstå, att Inga
Persdotter hade gott om sådana till vem det vara
månde. Det var blott den hemliga ångesten, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
