- Project Runeberg -  Nils Tufvesson och hans moder /
121

(1912) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkets fädra

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Då vek Inga Persdotter baklänges, och hon
skulle velat kasta sig över sonhustrun och strypa
henne. Men hon vågade ej. Ty den andra var
större och starkare. Med vitt uppspärrade ögon
och mun blev hon stående och stirrade på Elin,
som alltid varit så foglig, och hon kunde på länge
ej få fram ett ord.

Elin såg allt detta, förstod henne och njöt
därav.

Till sist sade Inga Persdotter:

»Vem har ljugit på mig detta för dig?»

»Det behöver ingen ljuga», svarade Elin, »när
allting är sant. Vem som sagt det, kan vara er
detsamma. Men tvingar I fram länsman, ska I
få se, att jag har vänner.»

Då satte sig Inga Persdotter ned och jämrade
sig, som om hon lidit en svår, kroppslig plåga.
Elin såg på henne med förakt.

»Vrid er», sade hon, »vrid er som en mask
för mig. I ska en gång vrida er värre i helvetet.
Och kom ihåg, att I inte har kunnat säga mig
emot. Men nu ska I gå in till er och låta mig
vara. Jag lider inte att se er här.»

Därmed pekade hon på dörren till kammaren,
och Inga Persdotter lydde sin sonhustru och gick.
Elin stängde själv dörren om henne.

Länge satt Inga Persdotter inne i kammaren.
Men den aftonen lämnade hon dock icke Möllinge
gård. Ännu en gång talade hon med Nils. Det
var måndagens morgon, när han följde henne
på hemvägen. Ensamma gingo de åter på den
smala stigen, som stiger och sänker sig utmed
den låga tallskogen på andra sidan byn. Skarpa
som knivar föllo Ingas ord. Och aldrig hade hon
talat med vildare lidelse, aldrig våldsammare
kämpat för sitt eget liv. Hennes tal var tungt och
mörkt som ett ovädersmoln, och ur molnet blänkte
blixtar, vilka bådade fara och död.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:26:31 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tufvesson/0121.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free