Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De gamla byn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
Byordningen var grundad på den satsen att alla —
det vill med en viktig inskränkning säga: alla besuttna
byamän — är beroende av varandra och att byns in-
tressen, dess arbete, välstånd och svårigheter är gemen-
samma. Arbetet ska ske efter gemensamt fattade beslut
och under överinseende av åldermannen. Den som är
oförmögen till arbete eller annars oförskyllt råkat i nöd,
ska hjälpas men den late och ovillige hållas efter och
den ohörsamme betala sina böter utan att ha rätt att
opponera sig.
Inhägnader och grindar kommer först av de gemen-
samma angelägenheter som behandlas i paragrafer. Se-
dan kommer föreskriften om diken och upprensning av
diken. Den torv och mull som man får vid rensningen
ska sparas och föras ut på åkrarna. Vid kallelse från
åldermannen åligger det varje matlag att sända en
karl att hjälpa till med undangrävning av överflödigt
vatten.
Alla måste följa samma rytm i bruket av jorden. Även
den enskilda egendomen står under byns kontroll, inte
bara allmänningarna. Grannarna måste bereda, så och
skörda sina åkrar samtidigt och på de skiften som låg
intill varandra utså enahanda säd höst och vår.
Först efter gemensamt beslut fick man släppa ut dju-
ren. Det var förbjudet att låta djuren utgnaga och till-
trampa ängarna. Man fick inte köra i ängarna under
tjällossningen, och barn var förbjudna att plocka ärter
på samfällda ärtasängar eller rovor ur rovlanden.
Ur alla dessa föreskrifter framlyser hur knappt det
var på allt utom på arbetskraft (såvida den inte var ut-
plockad genom krig). Därav kom nödvändigheten att
ta vara på allt så när som på skogen: en näve mull, ett
ax, en rova, en tuss hö. Det fanns tider då långröten,
eller kvickroten maldes till mjöl »det tjänligaste nöd-
bröd», säger Linné, och oxelbären, harsyran och sten-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
