Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vi nosar på ljudvallen, av Sven Salonius — Erik Collin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”
Teknikens Värld har som första tidning tillåtits. följa en prov-
och här har fotograf Erik Collin fångat JI 29 under ett fingerat
flygning av »flygande tunnan», Flygbilderna är tagna från en B 13 anfall mot bombplunet, Det syns tydligt att det går fort.
VI NOSAR PÅ LJUDVALLEN
Reportage: Sven Salonius — Erik Collin | s
et finns förvisso vackrare flygplan än
Saabs och flygvapnets senaste trumf-
äss, J 29 eller »flygande tunnan> som den
också heter, Den ser faktiskt mer än lov-
ligt anskrämlig ut och det skulle inte för-
våna oss om den med blotta utseendet
skulle kunna injaga respekt i vilken fien-
de som helst, speciellt som den dessutom
låter som dånet från Niagarafallen blan-
dat med diverse tjut och avgrundsvrål.
Men J 29 ser inte bara ut och låter farlig,
den är det också. Med sin toppfart på
ungefär 1.050 km/t är den f. n, ett av:
världens snabbaste jaktplan och står på
toppen i fråga om modem flygplans-
konstruktion, givetvis bortsett från vissa
extrema experimentflygplan som inte är
avsedda för serieproduktion.
>Flygande tunnan» har hittills byggts i
tre exemplar och ytterligare en prototyp
är under byggnad. Det första planet fick
luftdopet den I september 1948 och sedan
dess har typen provflugits i närmare 100
timmar. Genomförandet av hela utprov-
ningsprogrammet beräknas ta omkring
174—2 år och med den fart som proven
utförts hittills borde typen vara i det
närmast färdigtestad på sensommaren
detta år.
Pisvilyänidgarré som till en början ut-
fördes av Saabs egna piloter har numera
nästan helt övertagits av flygvapnet. När-
mast på programmet står en grundlig ut-
provning av planets fämplighet för sina
militära uppgifter, skjutning mot mark-
och flygmål, manöverbarhet m. m.
Den som tror att provflygning av ett
nytt flygplan innebär lodräta störtdyk-
ningar från flera tusen meters höjd samt
flygakrobatik där såväl flygplanet som fö-
raren pressas till det yttersta, skulle snart
tas ur sin villfarelse om han fick tillfälle
att följa de piloter som har hand om ut-
provningen av >»flygande tunnan». Hittills
är det sammanlagt åtta förare som flugit
planet, men ingen av dessa kan berätta om
några speciellt nerykittlande - upplevelser
från provflygningarna. Det kanske fram-
för allt beror på att J 29 uppfört Sig myc-
ket bra i luften och delvis på att första
prototypen utrustats som flygande labora-
torium, där sinnrika mätinstrument inre-
gistrerar praktiskt taget allt som händer
under flygningen. Varje flygning ger om-
kring 30.000 olika mätvärden som bear-
betas av en speciell avdelning på Saab som
bara sysslar med dessa uträkningar: Hela
instrumentutrustningen väger lika mycket
som planets militära utrustning och be-
står bl. a. av ett antal flyg- och motor-
instrument som under flygning fotogra-
feras av en filmkamera, en oscillograf som
mäter spänningar i skalet, tryck och va-
cuum på olika ställen över hela flygpla-
net, acceleration samt rodervinklar. Dess-
utom har man monterat in en trådin-
spelningsapparat som tar upp varje ord
som piloten säger under flygningen,
Cl föskonstruktör för J 29 har varit.
ingenjör Lars Brising, som f. ö. har en
stor andel även i J 22. Han är endast 34
år gammal, men har redan anförtrotts
ställningen som chef för samtliga kons-
truktionsavdelningat på Saab, Trots att
han, konstruerat ett av världens snabbaste
flygplan nöjer han sig för egen del med
betydligt blygsammare farter och tar gär-
na en sväng med en Piper Cub när han
får tillfälle. :
— Det ligger omkring 500.000 timmars
ingenjörsarbete bakom J 29 och det har
fordrats närmare 10.000 ritningar innan
hela konstruktionen var klar i detalj be-
rättar ingenjör Brising för Teknikens
Värld. — Sin nuvarande utformning fick
planet i början på 1946 då det blev klart
att vi skulle få Ghost-aggregatet. Anled-
ningen till att J 29 ser ut som den gör
beror i huvudsak på att vi ville ha ett
rakt luftintag till kompressorn för att få
ut så stor effekt som möjligt. Dessutom
ville vi ha landstället i flygkroppen och
för att kunna göra det så lågt som möj-
ligt måste stjärtpartiet konstrueras så att
det inte skulle skadas vid landning med
mycket kraftig anfallsvinkel. Resultatet
blev kanske inte lika vackert som ända-
målsenligt.
(Forts. på sid, 34.)
TEKNIKENS VÄRLD 1/50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
