- Project Runeberg -  Teknikens Värld / Nr 26. 28 dec. 1950 - 10 jan. 1951 /
10

(1948) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige behöver commandotrupper! av Bo Gärtze

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

|

|
|

SVERIGE BEHÖVER
COMMANDOTRUPPER!

Frågan om utbildning av svenska com-
mandosoldater har på senaste tiden ak-
tualiserats. Men behöver vi comman-
dosoldater här i Sverige? BO GÄRTZE,
löjtnant och lärare vid sjökrigsskolan,
som själv följt den ytterligt hårda ut-
bildningen av sådana soldater i Eng-
land, ger här svar på den frågan och
skisserar upp principerna för utbild-
ningen av svenska commandotrupper,
en av de vassaste taggarna i försvarets
igelkott.

rdet »commando» härrör egentligen från boer-

krigets dagar. och skall man vara riktigt ärlig,
hade ordet före andra världskriget en synnerligen
dålig klang i engelska öron. Men hur kom det sig
då, att just engelsmännen inte bara tagit upp benäm-
ningen som sådan utan fastmer döpt sina förnämsta
soldater till >commandos» ?

Svaret ligger i det gamla ordspråket »Nöden har
ingen lag». Och nöden då i form av den välövade
tyska armén — stod bokstavligen talat för engels-
männens dörr de ödesdigra dagarna i början av juni
1940. Reträtten från Dunkerque var i och för sig
arorik men den hemvändande engelska expeditions-
kåren var en söndersliten och vapenlös massa utan
chans att effektivt försvara sitt land mot den för-
modade tyska invasionen. Sir John Dill hette man-
nen som i detta läge lät tankarna gå tillbaka till
boerkrigets dagar då engelsmännen lidit svåra för-
luster mot smärre gerillaförband, s. k. commandos,
vars taktik var att hastigt dyka upp, slå till och
försvinna igen. Varför nu inte organisera dylika fria
styrkor och sätta igång en nålstingstaktik mot den
tyska kolossen? Militärkonservatisterna svarade ge-
nast nej. John Dill och med honom många yngre of-
ficerare samt en man till — Winston Churchill —
svarade ja. En vecka senare startade utbildningen av
andra världskrigets berömde commandosoldat under
ledning av Ööverstelöjtnanten D. W. Clarke, gerilla-
veteran från Arabien och Palestina.

Barns form av utbildning skilde sig väsentligt från
vad man tidigare varit van vid. För det första gjor-
des utbildningen frivillig och öppen endast för regul-
järt färdigutbildade soldater med god fysik. Dessa
drogs samman till särskilda s. K. »training centers»,
där ett utvalt befäl tog hand om dem. Nu påbörja-
des en topptrimning i fysiskt hänseende, varvid det
gällde att få fram höga träningseffekter i form av
ökad styrka, smidighet och uthållighet hos individen.
Detta skedde också på den fysiologiskt sett enda rik-
tiga vägen: en successiv ökning av belastningen. Det
arbetades med tunga redskap, med granater, sand-
säckar, ammunitionslådor o. s. v., man äntrade i alla
sorts klätterredskap, uppför klippor, över raviner,
och man simmade i full utrustning. Senare, när lag-
arbetet. sattes in, byttes de enkla redskapen ut mot
tyngre, bilar och kanoner o. s. v., varigenom alla
tvingades att ta i utöver det vanliga. I samband med
detta kompletterades utbildningen med flertalet kän-
da handvapen (den speciella commandokniven ej
förglömma), realistiska övningaf med skarp ammu-
nition, och sist men inte minst: konsten att umgås
med och i en överskeppningsbåt. Intet fick i detta
hänseende vara främmande för en commando, med

andra ord: han blev en mycket individuellt utbildad.

krigare, men med utpräglat sinne för laget. Efter
avslutad träning förlades han inte i kasern som and-
ra utan fick i stället leva och bo ute med en av-
löning av cirka fem kronor per dag. I samband med
räder anbefalldes samling på en viss plats på hem-
landskusten. Disciplinen var okuvlig, och den som in-
te infann sig, avfördes ur commandotrupperna.
(Forts, på sid. 29.)

10

(Len ISERSTM ;

Den svenske commandosoldaten skall ha en lätt men effektiv utrustning. Den
typiska commandokniven och automatvapen skall höra till hans beväpning.

TEKNIKENS VÄRLD 26/50

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 25 11:36:13 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tv/1950-26/0010.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free