Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med hvarandra genom knog-knackningar och
bestraffades därför.
Jag tviflade alls icke på, att det var ett enkelt
signalsystem de använde, men ändå förslösade jag många
timmar på fruktlösa bemödanden att fundera ut det. Gud
skall veta, att det måste vara enkelt, men ändå kunde
jag inte få tag i det. Och enkelt visade det sig vara,
då jag förstod det, och det enklaste af allt var det trick
de användt och som vilseledt mig så. De ändrade icke
allenast hvarje dag den punkt i alfabetet, där systemet
började, utan de ändrade den för hvarje samtal och ofta
midt i ett samtal.
Men så kom det en dag, då jag högg mig in på
systemet vid den rätta begynnelsebokstafven, lyssnade till två
klara meningar och nästa gång de samtalade ej kunde
förstå ett ord. Den första gången frågade den, som
knackade längst bort:
»Säg — Ed — hvad — skulle — du — ge — just
nu — för — en — bundt — cigarett — papper — och
— ett paket — Bull — Durham?»
Jag nästan skrek till af glädje. Här fanns
förbindelse! Här var kamratskap! Jag lyssnade ifrigt, och den
närmare, som jag antog vara Ed Morrell, svarade:
»Jag — skulle — ta — tjugu — timmar — i —
tvångströja — för — ett — fem — cents — paket —»
Sedan kom vaktens rytande afbrott:
»Låt bli det där, Morrell!»
En utanförstående tänker kanske, att det värsta redan
är gjordt mot människor, som dömts till ensam cell för
lifstiden, och att en vakt därför ej har någon möjlighet
att göra sig åtlydd, då han befaller dem att upphöra
med att knacka. Men tvångströjan återstår. Svält
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
