Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag var mera en hedrad gäst än en fånge, och jag red
alltid vid Kims sida; mina långa ben räckte nästan till
marken, och där det var dåligt väglag, släpade mina
fötter i smutsen. Kim var ung. Kim var mänsklig. Kim
hade stora vyer. Han skulle ha kallats en man i
hvilket land som helst. Han och jag pratade, skrattade och
skämtade hela dagen och halfva natten. Och jag
riktigt slukade hans språk. Jag hade en verklig talang
i den riktningen. Till och med Kim förvånade sig öfver,
hur jag behärskade hans tungomål, och jag tillägnade mig
den koreanska lifsåskådningen, den koreanska humorn,
den koreanska vekheten, känsligheten, ömtåligheten. Kim
lärde mig blomstersånger, kärlekssånger, dryckessånger.
En af de senare var af honom själf, och slutet däraf
skall jag försöka öfversätta. Kim och Pak afgåfvo i sin
ungdom ett löfte att afhålla sig från att dricka, hvilken
föresats de snart bröto. På ålderdomen sjunga Kim och
Pak:
»Nej, strunt i nykterhet! En munter bål
Skall kroppen friska upp och sätta stål
I själen. — Gubbe, hej! En fråga blott!
Hvar få vi köpa vin — men starkt och godt?
Ett stycke bortom persikträdet? — Nå,
Gud vare med dig! Dit ska strax vi gå.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
