Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vallière.» Jag omfamnade henne. Den stackars kvinnan
kunde inte låta bli att följa mig till vagnen, där hennes
blickar fäste sig ömsom på fädernevapnet, ömsom på mig.
Natten överraskade mig i Beaugency, försänkt i en
moralisk domning, som detta sällsamma avsked framkallat.
Vad skall jag då finna i denna så efterlängtade värld? Till
en början fann jag ingen, som tog emot mig; mina hjärtliga
känslor voro förspillda: min mor var i Boulogneskogen,
min far i statsrådet; min bror, hertigen av Rhétoré
kommer aldrig hem, sade man mig, förrän han kläder sig till
middagen. Miss Griffith och Philippe ha fört mig till mina
rum.
Dessa rum ha bebotts av min högt älskade farmor,
prinsessan de Vaurémont, som jag har att tacka för någon
förmögenhet, om vilken ingen sagt mig ett ord. Här skall du
dela det vemod, som grep mig, då jag beträdde detta av
mina minnen helgade ställe. Våningen är sådan hon
lämnade den! Jag skall vila i den säng, i vilken hon dog.
Jag satte mig på kanten av hennes vilsoffa och grät utan att
märka, att jag inte var ensam; jag tänkte på, huru ofta
jag suttit vid hennes knän för att bättre lyssna till hennes
ord. Från min plats hade jag betraktat hennes av röda
spetsar omramade, lika mycket av ålder som av
dödskampens smärtor avmagrade ansikte. Detta rum tycktes
mig ännu bevara något av den värme, hon underhöll i det.
Huru kommer det sig, att fröken Armande-Louise-Marie
de Chaulieu nödgas, liksom en bonddotter, gå till vila i sin
mormors säng, nästan på hennes dödsdag? Jag tycker
nämligen, att prinsessan, som avled 1807, dog i går. Detta
rum härbärgerade saker, som inte borde finnas i det och
som visade, huru personer, vilka sysselsätta sig med landets
angelägenheter, föga bekymra sig om sina egna och huru
litet man, sedan hon väl dött, tänkt på denna ädla kvinna,
som skall förbli en av adertonde seklets stora
kvinnogestalter. Philippe har på sätt och vis förstått anledningen till
mina tårar. Han berättade, att prinsessan i sitt testamente
givit mig sina möbler. Min far hade för övrigt lämnat de
stora rummen i samma skick, vari revolutionen försatt dem.
Jag reste mig. Philippe öppnade dörren till den lilla salong,
som leder till mottagningsrummet, och jag fann i detta den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
