Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
ärorika ätten de 1’Estorade, det är allt. Du skall bli en
landsortsbo. Är detta våra ömsesidiga löften? I ditt
ställe skulle jag hellre färdas i kaik vid Hyèrerna, till
dess att en algierisk korsar tog bort mig och sålde mig till
storturken; jag skulle bli sultaninna och sedan någon dag
validé; jag skulle vända upp och ned på seraljen, både så
länge jag var ung och då jag blev gammal. Du lämnar det
ena klostret för att träda in i det andra! Jag känner dig,
du är feg, du skall övertaga ett hushåll med ett barns
undergivenhet. Jag skall råda dig, du skall komma till Paris,
där vi skola göra männen rasande och bli drottningar. Din
make, min vackra hind, kan om tre år låta utnämna sig
till deputerad. Jag vet nu vad en deputerad är; jag skall
förklara detta för dig, och du skall mycket lätt kunna hantera
den maskinen; du skall bo i Paris och därstädes bli, såsom
min mor säger, en kvinna på modet. Åh, jag skall
sannerligen inte lämna dig i ditt lanthus.
Måndag.
Nu är det fjorton dar, kära vän, som jag deltagit i
världslivet, om aftonen på italienska operan, en annan afton på
stora operan och därifrån alltid på bal. Ack! Världen
är ett féeri. Italienarnas musik hänför mig, och medan
min själ simmar i ett gudomligt nöje, bekikas, beundras
jag; men med en enda blick förmår jag den djärvaste unge
man att slå ned ögonen; nåväl! inte en enda behagar mig;
ingen har förskaffat mig den rörelse, som jag erfar, då jag
hör Garcia i hans präktiga duett med Pellegrini i Othello.
Min Gud, vad Rossini bör vara svartsjuk för att så väl
ha givit uttryck åt svartsjukan? Vilket skri: Il mio cor
si divide. Jag talar grekiska, du har ju inte hört Garcia,
men du vet huru svartsjuk jag är! Vilken sorglig
dramaturg den där Shakespeare är! Othello älskar äran och
vinner segrar, han befaller och paraderar, går och lämnar
Desdemona i hennes vrå, och Desdemona, som ser honom
föredraga det dumma offentliga livet framför henne, blir
inte ond! Ett sådant får förtjänar döden. Den jag skall
be värdiga med min kärlek må understå sig att göra annat
än älska mig! Jag hyllar det gamla ridderskapets långa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
