Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
älska. Är ni värd ett nytt prov på aktning och förtjänar
ni, att man talar med er vid den timme, då månen lämnar
lindarna i ändan av trädgården i skuggan?»
Kockan ett i går, just då Griffith skulle gå och lägga sig,
sade jag till henne: — »Tag er schal och följ mig, jag vill gå
bort i trädgården utan att någon får veta det»! — Hon
svarade inte ett ord och följde mig. Vilka känslor, min Renée!
Sedan jag väntat en liten stund, rov för en tjusande liten
ängslan, såg jag honom smyga som en skugga. Då vi
utan missöde kommit ned i trädgården, sade jag till Griffith:
— »Bliv inte förvånad, det är baron de Macumer, och det
är just för hans skull, som jag fört er med mig.» Hon sade
ingenting.
»Vad önskar ni av mig?» frågade Felipe med en röst
vars upprördhet tillkännagav, att frasandet av våra
klänningar i nattens tystnad och bullret av våra steg på
sandgången, huru lätt det än varit, hade bragt honom utom sig.
»Jag vill säga er, vad jag inte kan skriva», svarade jag.
Griffith avlägsnade sig några steg ifrån oss. Det var
en av dessa ljumma nätter, som fylldes av blommornas
vällukt. Jag kände i denna stund ett berusande nöje att
befinna mig nästan ensam med honom i lindarnas milda
dunkel, bortom vilka trädgården lyste med så mycket mera glans
som hotellets fasad återkastade månens vita ljus. Denna
kontrast erbjöd en obestämd bild av vår kärleks hemlighet,
som måste sluta med ett lysande giftermåls offentlighet.
Efter ett ögonblick, som ägnades åt det nöje, vi erforo av
den för oss båda nya situationen, i vilken vi båda två voro
lika förvånade, återfann jag ordet.
»Fast jag inte fruktar förtalet, vill jag inte, att ni mera
klättrar upp i detta träd», sade jag och pekade på almen,
»eller på muren. Ni har tillräckligt betett er som skolpojke
och jag som pensionsflicka; nu böra vi bringa våra känslor
i jämnhöjd med vår bestämmelse. Om ni fallit och
omkommit, skulle jag dö vanärad ...» — Jag betraktade
honom, han blev dödsblek. — »Och om ni överraskats, skulle
min mor och jag blivit misstänkta...»
»Förlåt», sade han med svag stämma.
»Gå på boulevarden, jag skall höra era steg, och då jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
