Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
i skratt. — »Vad menar du, lilla kokett?» sade han. — »Jag
darrar för mitt fosterlands intressen ...» Och då jag såg
att han inte förstod mig, tillade jag: »I Madrid!» — »Ni kan
aldrig tro, i vilken grad efter ett år den här nunnan gör
narr av sin far», sade han till hertiginnan. — »Armande
gycklar med allt», svarade min mor och såg på mig. — »Vad
menar ni?» frågade jag henne. — »Men ni fruktar ju inte ens
nattfukten, som kan åsamka er en förkylning», sade hon
med en ny blick. — »Mornarna», svarade jag, »äro så
varma!» — Hertiginnan slog ned ögonen. — »Det är hög tid
att gifta bort henne», sade min far, »och det skall, hoppas
jag, ske före min avresa.» — »Om ni vill det», svarade jag
okonstlat.
Två timmar därefter befunno vi oss, min mor och jag,
hertiginnan de Maufrigneuse och fru d’Espard som fyra
rosor framtill i logen. Jag hade satt mig på sidan och vände
endast ena axeln åt publiken, men kunde se allt utan att
själv bli sedd i den rymliga logen, som intager ett av de
båda i salongens fond befintliga mittelpartierna mellan
pelarna. Macumer kom, ställde sig och tog sin kikare för
att bekvämt kunna betrakta mig. Under första
mellanakten inträdde den, jag kallar skvallrets kung, en ung man
med kvinnlig skönhet. Greve Henry de Marsay visade sig
i logen med ett epigram i ögonen, ett leende på läpparna, ett
muntert uttryck över hela ansiktet. Han hälsade först
på min mor, på fru d’Espard, på hertiginnan de
Maufrigneuse, greve d’Esgrignon och herr de Canalis; därpå sade
han till mig: — »Jag vet inte, om jag inte är den förste till
att lyckönska er för en händelse, som skall göra er allmänt
avundad.» — »Ah, ett giftermål», sade jag. »Behöver en
ung person, som så nyligen lämnat klostret, säga er, att de
giftermål, om vilka man talar, aldrig bli av?» — Herr de
Marsay lutade sig till Macumers öra, och jag förstod
fullkomligt endast av läpparnas rörelse, att han sade: — »Ni
älskar, min baron, känhända den där lilla koketten, som
begagnat sig av er; men som det är fråga om giftermål och
inte om en passion, måste man alltid veta vad som händer.»
— Macumer gav den fjäskige belackaren en av dessa
blickar, vilka jag tycker äro poem, och svarade honom ungefär:
— »Jag älskar ingen liten kokett!» med en uppsyn, som hän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
