- Project Runeberg -  Två unga hustrurs memoarer /
120

(1915) [MARC] [MARC] Author: Honoré de Balzac Translator: Oscar Heinrich Dumrath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XXVII - XXVIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

120

facklan inte tjänat till att upplysa dig om mörkret; ty
kärleken, min ängel, är för den moraliska naturen precis
detsamma som solen för jorden. Jag återkommer oupphörligt
till den dager, som upplyser mig och som jag fruktar skall
förtära mig. Kära Renée, du, som under dina översvallande
vänskapsbetygelser sade där borta i klostret i skuggan av
vinrankans berså: »jag älskar dig, Louise, så högt, att om
Gud uppenbarade sig, skulle jag utbedja mig alla plågor och
åt dig be honom om alla livets fröjder. Ja, jag har en
passion för lidandet!» Nåväl, kära vän, i dag återgäldar jag
samma ord och ber högt Gud att låta dig dela mina fröjder.

Hör på: jag gissar, att du blivit ärelysten under namn av
Louis de 1’Estorade? Nåväl! låt välja honom till deputerad,
ty han fyller snart fyrtio år, och som kammaren inte
sammanträder förrän sex månader efter valen, skall han inneha
just den ålder, som fordras för att bli en politisk person.
Du skall komma till Paris, jag säger bara det. Min far,
och de vänner jag förvärvar mig, skola sätta värde på er,
och om din gamle svärfar vill upprätta ett fideikommiss,
skola vi utverka grevetiteln åt Louis. Det är redan något!
Slutligen skola vi vara tillsammans.

XXVIII.

Renée de 1’Estorade till Louise de Macumer.

December 1825.

Lycksaliga Louise, du har bländat mig. Jag har några
ögonblick hållit i handen ditt brev, på vilket några tårar
glänste i den nedgående solen, med trötta armar och ensam
vid den lilla nakna klippa, vid vars fot jag låtit sätta en
bänk. Långt bort i fjärran blänkte Medelhavet som en
stålklinga. Några doftande träd beskugga denna bänk,
bredvid vilken jag låtit plantera en stor jasminbuske,
kaprifolier och spansk ginst. Någon dag skall klippan
helt och hållet täckas av klängväxter; vinrankan har redan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 17:51:11 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tvaunga/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free