Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Dagbok 1807—1809 - 1808
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEMLIGA KOMITÉEN. SJ
nom i ordning. Håkanson hade uppsatt ett anförande till
kungen i anledning af hans sista befallning om den nya stora
gärden. Med detta kom han till riksdrotsen, beklagande sig
öfver Ugglas, som han fruktade skulle motarbeta honom hos
kungen. Riksdrotsen och Håkanson ge hvarandra möte som
af en händelse hos Ugglas, och der väckes fråga om Håkan-
sons anförande; Ugglas, förlägen, säger sig väl vara hufvud-
sakligen af samma mening, men tyckte att man ej borde gå
så bröstgänges tillväga och derföre låta jemka med sig. Då
tog riksdrotsen ordet med hetta och frågade honom, om han
tyckte att nu vore tid att komplimentera, och om tillfället att
låta jemka med sig vore rätt valdt, då riket håller på att i grund
förstöras. Vidare förestälde han honom, att det gröfsta brott,
en ämbetsman i vår nuvarande ställning kunde begå, vore att
visa sig svag; och till och med genom tvekande förrådde man
sin pligt. Slutligen tillade han, att ehuru obehaglig befattning
komitéen än hade, önskade han ändå af kärlek för det all-
männa att sjelf vara en medlem der och kunna derigenom
förekomma något ondt, ehvad äfventyr han för sin person
derigenom möjligtvis underkastade sig. Ugglas, som aldrig
vågar opponera sig mot riksdrotsen, slingrade sig undan så
godt eller så uselt han kunde. Redan förut hade komitéens
ledamöter (Håkanson, Rosenblad och Lagerheim) arbetat hos
kungen att få riksdrotsen till medlem — men förgäfves; nu
ämna de åter göra ett hufvudförsök.
Tibells öde står nu och väger; han var nära att utan
vidare process skiljas vid hela sin befattning, men nu vill kun-
gen sjelf anställa en undersökning med honom, och då reder
han sig troligen.
Bland anekdoter bör nämnas det svar, en lifgardessoldat
gaf till baron Klinckowström, då denne på vägen att fara från
Aland sade till soldaten: »Farväl, min hederlige krigskamrat!»
»Baron är allt för god», svarade han, »som kallar mig så, men
jag har ingen heder mera, hvarken jag eller mina kamrater.
Utskämda äro vi inför hela verlden, svenska vapnet få vi ej
mera bära; det hade jag i pannan, men det tog han af mig,
den djefvulen.> (Gardena hade en plåt med tre kronor fram på
mössan). — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
