Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Efter revolutionen. 1809—1812 - Tvänne tronföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2602 EFTER REVOLUTIONEN 1809-1812.
gå rak väg — allt detta gjorde honom högst svår att hafva
att göra med i affärer.» — —
»På redlighet hos andra trodde han ej mycket och satte,
tror jag, ej heller stort värde derpå. »Tout homme a son prix»,
brukade han säga. Han yttrade denna mening en gång till
Tegnér, som blef ond och svarade: Mais moi, je n’en ai pas,
et je ne me laisse pas acheter»
> Thiers yttrar om dåvarande general Bernadotte: ce gé-
néral dun esprit inquiet et susceptible. = Sådan var han ock
verkligen. Han var sällan lugn, och såg spöken i alla vrår.
De talrika berättare, som han använde, bidrogo ej att stilla
hans sinne. ÅA ena sidan såg han — men såg i syne — Gu-
stavianerna med ett inbilladt parti bland den högre adeln; å
den motsatta sidan oroade honom de liberala. . . . Om Mi-
rabeau sade man »låche de coeur, courageux de téte»; men
hos Karl Johan var det alldeles tvärtom. Han saknade allt
politiskt mod. Han, hjelten på stridsfältet, beherskades i andra
förhållanden af den ömkligaste skuggrädsla. Deraf de talrika
och för det mesta löjliga högmåls- och tryckfrihetsproces-
serna.» —
»Konung Karl Johan visade mig alltid mycken godhet
och utmärkelse, ehuru vi stundom hade strid med hvarandra,
och jag då kunde få höra hårda ord. Dock var han sällan
ohöflig i uttryck mot mig, hvilket likväl vederfors så många
andra. Men han kände sitt folk, och den som bitit ifrån sig
en gång, var sedermera litet mera fredad. När man lärt
känna mannen, förstod man, huru litet sådana brusande ut-
tömningar betydde. Hans alltid beskedliga, alltid välvilliga,
men litet maliciösa gemål var den första att draga på mun-
nen vid sådana tillfällen. Jag påminner mig en gång, då den
gamle Karl XIII satt med sin patience vid salongsbordet,
damerna med sina arbeten deromkring och bland dem den
alltid sysslolösa prinsessan Désirée fördrifvande tiden med
knackande på bordet med solfjädern, då kronprinsen vid supé-
tiden nedkom och aflade, såsom vanligt, ett slags rapport om
nykomna posters och depeschers innehåll. Tidningarna från
Spanien hade uppbragt honom. Ferdinand VII:s ministrar
+ Hist. de la rév. frangaise, VI: 144.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
