Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Efter revolutionen. 1809—1812 - Tvänne tronföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEAR LEG OA NE OEETE RR OPEL ESW AA CHESCMEISTER: 277
»Förhållandet med detta uppträde var följande: Adlercreutz
hade blifvit anfallen i ett tidningsblad. På hvad sätt påmin-
ner jag mig icke; jag mins blott att det var lappri. Men
tryckfriheten var då helt ny, och i ovanan stötte man sig på
det minsta. Engeström, i den dubbla egenskapen af Adler-
creutz” anhörig och af sjelftaget chefskap för styrelsen, hade
uppretat prinsen, som allt för lätt lät sig föras till att se en
syftning mot regeringen uti hvarje liten pisksmäll, riktad mot
något af dess organer. Jag vet ej om Adlercreutz sjelf hade
framfört klagomål. Nog var han förtörnad efteråt, då saken
förföll, och yttrade: »Jag kunde väl tro, att efter det rörde
mig, skulle ingenting blifva af.» Det bittra i allusionen gälde
här förmodligen det Adlersparreska inflytandet, som han kunde
misstänka hafva varit verkande, liksom den ännu mera miss-
tänksamme och på köpet hatfulle Adlersparre alltid såg Ad-
lercreutz” finger i det allra minsta, som sårade hans ytterst
fina känslighet.»
» Nog af, prinsen, med tidningen i handen, gjorde allarm
i statsrådet. Det skedde icke i justitiekonselj, således var jag
ej närvarande. Han förespeglade med bjerta färger anlägg-
ningar, konspirationer, frodande sig under styrelsens slapphet,
förespådde upplösning, om ej allvar användes, klandrade la-
garnas väktare och skipare, som vore dertill vållande o. s. v.
Soc sslöt. med öbegäran, att kungen. ville tilhålla. just:
tiekanslern att bättre uppfylla sin skyldighet. Engeström
behöfde ej säga något, ty prinsens, såsom vanligt, hänförande
framställning gjorde alla tillägg öfverflödiga. De öfriga —
då ännu i ruset af både förgudande beundran och fruktan
för den nye tronföljaren (detta var vintern 1810—1811) och
ännu icke härdade mot förlägenheten att föra till torgs sin
rådbråkade fransyska — de öfriga, säger jag, tego beskedligt
och biföllo stillatigande beslutet att tidningsartikeln skulle ge-
nom justitiekanslern åtalas.»
»Detta som sålunda förelupit, förargade mig; och dels för
att gifva litet luft åt min harm, dels ock egentligen för att
afböja ett steg, som var nära nog löjligt och som skulle kom-
promettera regeringen samt mitt ämbete, beslöt jag att för-
söka en storm på kronprinsen, hvilket i följd af hans inträf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
