Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Politiska förhållanden, regering och riksdag 1814—1817 - »Prinz Gustav von Schweden»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rPRINZ GUSTAV VON SCH W ED EN.*
19
inser man, att ett sådant ögonblick skulle varit önskligt för prins
Gustaf och de honom tillgifna. Ofelbart måste kronprinsens
framgång förtryta de andra gamla hofven, hvilka anse honom
såsom ett testamente af Bonaparte, liksom Murat i Neapel.
Dessutom glömma de icke huru litet tillgifven kronprinsen var de
allierades sak från det ögonblick, de gingo öfver Rhen.»
Den tvist rörande prins Gustafs — förre kronprinsens af
Sverige — titel, som vid denna tid lifligt upprörde Karl
Johans sinne, ansåg Trolle-Wachtmeister dock ej vara af
synnerlig betydelse, och han ogillade bestämdt den del, svenska
regeringen tagit i tvisten. Från svensk sida hade
offentliggjorts en protest mot att den unge landsflyktige fursten i en
Hamburgertidning blifvit kallad »Prinz Gustav von Schweden».
Denna protest hade framkallat en förklaring från f. d.
konungen, att hans son ingalunda vore förlustig sin arfsrätt till
svenska kronan, med tillkännagifvande, att denna förklaring
komme att genom Sir Sidney Smith inlemnas till kongressen
i Wien.* Den titelfråga, som framkallat detta aktstycke,
ansåg Trolle-Wachtmeister vara utan betydelse: titeln, menar
han, »kan man svårligen neka Gustaf att bära, eftersom han
onekligen är en prins, fast icke mera kronprins, och han skall
någon benämning hafva».
Ännu bestämdare ogillade han alla förslag att inför Europa
framdraga de gängse ryktena om f. d. konungens oäkta börd.
Trolle-Wachtmeister ansåg omöjligt att autentiska bevis skulle
kunna åstadkommas och befarade med skäl, att deras
offentliggörande, äfven såsom en nödfallsutväg, komme att
»vanhedra regeringen och nationen». Han tillägger, »att den enda,
men också tillräckliga barrière emot förra dynastien är
folkets kärlek till den nya, och framför allt, att prins Oscar
söker att i egenskaper öfverträffa hvad man känner eller kan
komma att känna om prins Gustaf».
Rådet var välbetänkt; men det dröjde länge, innan
främlingen på trappsteget till Sveriges konungatron, med sina
* Så skedde ock; men Gustaf Adolfs budbärare, den tappre sjömannen
som, enligt lörd Castlereaghs ord, i politiken ansågs såsom »ett slags dåre»,
afvisades i Wien af kejsar Alexander. Se härom Schinkel, Minnen VIII: 270,
och E. Carlson, »Sverige på kongressen i Wien» i Histor. Tidskrift 1883.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
