Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strömmingen, som står ungefär midt emellan sill och
sardiner, förekommer i stim i Östersjöns kalfsalta vatten.
När man äter strömmingen nyupptagen och nystekt i den
friska luften på ön, allt emellanåt smuttande på kaffet, är
man färdig att svärja på, att det icke finnes någon
läckrare fisk. Om man är mycket hungrig, äter man den
till en början hel med hen och allt; efter en stund, då
man blir mera »gretten», delar man, som det anstår en
finare smak, den lilla fisken i två delar långs efter och
afskiljer ryggbenet. Det bör också kännas tillfredsställande
att tänka, när man så gör, att man får njuta mera frihet,
än som någonsin till staddes den store Grustaf Adolf, medan
han var en ung prins, ty det var ett af hans faders, den
stränge Carl IX:s, påbud, att det icke skulle vara någon
tillåtet att bena strömming vid det kungliga bordet. Den
gamle konungen kunde icke tåla någon så beskaffad
petighet. Inga morsgrisar vid hans bord. Alla måste där
förtära sin strömming hel eller också bli utan. Hans drottning
var lika sinnad. Gustaf Adolfs moder fordrade, att hennes
hoffröknar skulle spinna och väfva en viss föreskrifven
qvantitet för hvar dag, och hon mätte med alnmått ut
åt dem tråd att sy med.
Bland öboarne fanns det en, som alltid bar en blå
mössa med en skärm, som gick lågt ned och skuggade för
ögonen. Han vandrade omkring på bergen i det hela som
de andra, blott med den skillnad, att han alltid höll ögonen
sänkta, och ansigtet hade ett behagligt, nästan tankfullt
småleende, likasom om han talade för sig själf eller
erinrade sig sälla stunder eller långt bort belägna ställen.
Jag tyckte mig stundom märka en viss osäkerhet i
hans gång, men var ej viss därpå. Öfolket kallade
honom Carl Johan; han var bror till fru Sjöblom, och Johan
Sjöblom hade honom alltid till båtkamrat; ibland rodde dock
Carl Johan ut ensam, men for aldrig långt ifrån ön. Han
syntes lika verksam och flink som någon, när det gällde
att sätta ut eller taga upp näten eller plocka ut den
silfverglittrande strömmingen, men på hans ansigte
hvi-lade alltid det där nedåt riktade, tankfulla, frånvarande
småleendet. Jag plägade möta honom, då han rodde i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
