Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upp halsarna och simma fram och tillbaka, korsa
hvarandras vägar och fixera skarpt flocken af alfågelsvettar,
hvilken ligger så märkvärdigt stilla. Deras nyfikenhet
stegras, de böja fram halsarna och simma rakt emot mig.
Under tiden svepte alfåglarne förbi, men naturligtvis kunde
jag icke skjuta. Grässen summo fram till omkring
hundra-tjugu alnars afstånd från mig, förenade sig och vände för
att simma bort. Det var den enda möjligheten för mig,
men en svag sådan. Jag sköt på dem. De lyfte båda,
med sidan emot mig, och jag gaf gåskarlen ett skott i
fiygten ur den andra pipan, men de stora fåglarne fortsatte
sin färd och försvunno i dimman. Detta var alltför galet,
men nu voro åtminstone gässen borta, och jag kunde skjuta
alfåglar igen.
En gång, när Carl Westerlund skulle plocka upp två
döda alfåglar, rodde han, i stället för att återvända till
klippan, bort åt vester och försvann i tjockan. Omkring
tio minuter efteråt förnam jag plaskandet af årorna, då
han rodde tillbaka. Jag hör ett dämpadt utrop af
förvåning från Sjöblom, och ett ögonblick därefter klifver Carl
fram öfver skäret och lägger framför mig på den glatta
klipphällen vildgåsen med utbredda vingar.
Ett godmodigt grin drog sig öfver Carls väderbitna,
ärliga anlete. »Det var någonting, som sade mig, att jag
borde ro dit ut i dimman just i den riktningen, så skulle
jag hitta en skatt. Jag rodde ut och strax därpå, då jag
tittade rakt förut, dit båten pekade, fick jag se ministerns
gåskarl ligga död på vattnet, med vingarna utbredda,
alldeles som nu.»
Det var en präktig och fet varelse, denna min första
europeiska vildgås. Jag betraktade honom med en liflig
känsla af tillfredsställelse. Hufvud och hals hade en
grå och ryggen en gråbrun färg, hvilken småningom gick
öfver i de ljusare färgerna på bröstet. Det fanns icke det
ringaste tecken till den hvita halsen och det svarta
hufvu-det, hvilka känneteckna den amerikanska vildgåsen; ej
heller hade den fågel, jag skjutit, den långa svanlika halsen,
som vår art eger. Han var i alla händelser en mera fast
och korpulent fågel — typen för våra ladugårdars gäss,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
