och strömmar häftigt ut, om kranen c öppnas. Ordet ”strömma” uttrycker emedlertid ej riktigt bra det verkliga förhållandet; den utgående luften drifves ut af den derbakom befintliga, och denna sistnämnda utför således dervid ett arbete. Och i hvilket tillstånd kommer väl denna arbetande luft att under förloppet befinna sig? Den kommer att afkylas. Den har nemligen för arbetets utförande ingen annan kraft att tillgå än sitt eget inneboende värme, af hvilket i sjelfva verket den spänstighet, hvarmed den trycker mot kärlets väggar, hel och hållen härrör. En del af detta värme förbrukas, och ett temperaturfall måste bli följden deraf. Sen nu på! Jag vrider om kranen c och låter luftströmmen från v träffa stapelns P yta. Magnetnålen ger ögonblickligt utslag; dess röda ända drifves mot mig och tillkännager således, att stapeln blifvit afkyld af luftströmmen.

Bild 5.

Helt annan blir följden, om luft drifves ut genom pipen af en vanlig blåsbälg eller pust (bild 5) mot stapeln. I det förra försöket uträttades det mekaniska arbetet, luftens utdrifvande, af luften sjelf, och en del af dess värme förstördes genom denna ansträngning. Vid blåsbälgen är det deremot mina muskler, som utföra arbetet; bälgens öfre botten lyftes och luften strömmar in; derpå tryckas bottnarne mot hvarandra, och den drifves ut. Denna utdrifna luft stöter mot stapelns sida och, uppvärmd dels genom sammantryckningen dels genom denna stöt, föranleder den, att galvanometernålens röda spets nu går mot Er, dermed