64 o-enom det yttre trycket. Och denna slutledning bekräftas fullkomligt af erfarenheten. Hopkins och Fairbairn höjde medelst tryck smältpunkten för åtskilliga ämnen, hvilka liksom vaxet sammandragas vid öfvergången till fast form, med 10 till 15 grader. Dessa försök leda till en märklig slutledning. Som bekant, ökas jordklotets temperatur gradvis, ju längre vi intränga i detsamma, och man har beräknat det djup, vid hvilket alla af oss kända ämnen skulle befinna sig i smält tillstånd. Hopkins har emedlertid fästat uppmärksamheten derpå, att i följd af de högre lagrens utomordentliga tryck måste de djupare kräfva en betydligt högre värmegrad för att smältas, än om de befunne sig vid jordytan; och sluter häraf, att jordens fasta skal måste hafva en vida större tjocklek, än man förut förmodat; i stället för 20 mil, som geologerna fordom antagit, anslår han den till minst 120. Härmed öfverensstämmer i hufvudsak en annan slutledning af W. Thomson, att "såframt ej jordens fasta skal består alltigenom af utomordentligt styft material, måste det gifva efter och ändra sin form på grund af den solens och månens attraktion, som förorsakar ebb och flod; en sådan förändring skulle åter märkbart förminska såväl nämnda fenomen, som ock precessionen och nutationen. Det är ytterst osannolikt, att något skal, tunnare än 4—500 mil, kan ega tillräcklig stadga att motstå dessa solens och månens krafter". Isen förhåller sig, som vi veta, på motsatt sätt mot vaxet; den sammandrager sig vid smältningen, och vid öfvergången till fast form kräfva deremot dess molekuler större mellanrum än förut. Tvifvelsutan beror detta deraf, att de — som vi straxt skola få se — ordna sig till kristaller; deras attraherande poler äro så belägna, att när den kristalliserande kraften börjar verka, förena sig molekulerna på sådant sätt, att mellanrummen ökas. Vi kunna tänka oss såsom möjligt, att de fästa sig vid hvarandra medelst sina hörn; och att under de vändningar, som de derför måste utföra, deras centra aflägsna sig från hvarandra. Det sista är. åtminstone alldeles säkert. Afkylning måste således här förorsaka utvidgning, och ett yttre tryck, som förmådde motverka denna, skulle bibehålla det flytande tillståndet. Vi sluta häraf, att smältningstemperaturen för isen och andra ämnen, som i likhet dermed utvidgas vid öfvergången till fast form, måste sänlcas genom tryck. J. Thomson undersökte först denna fråga på teoretisk väg, och hans slutledningar hafva blifvit tillfullo bekräftade genom försök af hans broder, W. Thomson.