66 Vare sig i fast, flytande eller gasformigt tillstånd, är vattnet ett af de märkvärdigaste ämnen i naturen. Låtom oss betrakta det litet noggrannare! Vid hvarje temperatur olvan 0° är värmerörelsen tillräcklig att hindra dess molekuler från fast förbindelse; men vid nämnda gradtal är denna rörelse så minskad, att molekulerna börja gripa tag i hvarandra och bilda en fast kropp. Men denna förbindelse är strängt lagbunden. För många bland Er synes kanske ett isstycke ej erbjuda mera skönhet och intresse än ett stycke glas; men i verkligheten förhåller det förra sig till det sednare, som ett oratorium af Händel till skrålet på ett marknadstorg. Isen är musik, glaset är oväsen; isen är ordning, glaset förvirring. I det sednare bilda molekulerna en outredbar, trasslig härfva; i den förre sammanflätas de till en symmetrisk väfnad, hvars konstfulla sammansättning jag nu vill visa Er. Huru skall jag då dissekera isen? I solstrålen — eller, i brist deraf, i strålen från vår elektriska lampa — hafva vi en anatom, fullt vuxen uppgiften. Jag borttager nu det ämne, genom hvilket strålen "sållades" i vårt sista försök, och sänder den direkte från lampan in genom ett genomskinligt isstycke. Den skall plocka ned hela kristallbyggnaden bit för bit, lika tyst och ordentligt som molekularkrafterna engång förde den upp. En skifva af is, 5 tum i qvadrat och 1 tum tjock, står nu framför lampan, hvars strålar gå derigenom. Jemför strålen fore dess inträde i isen och efter utträdandet derur; ögat varsnar ingen skilnad, ty ljuset är ej märkbart förminskadt. Annat är förhållandet med värmet; i afseende derpå är strålen ojemförligt kraftigare förut än efteråt. En del deraf har nemligen blifvit qvarhållen i isen, och denna del är just vår arbetande anatom. Jag ställer nu en lins framför isstycket och kastar en förstorad bild deraf på skärmen. Betrakten den (bild 33)! Här är en stjerna och här en annan; allt efter som arbetet fortgår, synes isen upplösa sig i stjernor, af hvilka enhvar har sex strålar och liknar en skön sexbladig blomma. Flyttas linsén fram och tillbaka, komma nya stjernor fram; då arbetet skrider framåt, blifva blommornas blad sågade i kanterna och breda sig ut likt ormbunksblad på skärmen. Få bland Er hafva väl anat, att så mycken skönhet var förborgad i en simpel isbit. Och liuru slösande är då ej Naturen, som arbetar så hela verlden igenom! Hvarje atom af den fasta brygga, som betäcker Nordens frusna sjöar, har blifvit lagd på sin plats enligt denna lag. Jag vill fästa Er uppmärksamhet på tvenne, i sammanhang med detta försök stående omständigheter, båda skenbart obetydliga, men af stort intresse. I sen nu dessa blommor i genom-