101 Hela det förråd af energi eller arbetskraft, som finnes i verlden, består af attraktioner, repulsioner och rörelser. Om de båda förra befinna sig i sådana förhållanden, att de kunna frambringa rörelse, äro de upphof till energi, men eljest icke. För enkelhets skull inskränka vi vår betraktelse till den förstnämnda. Den attraktion, som eger rum mellan jorden och en på afstånd från dess yta befintlig kropp, är en orsak till energi, ty kroppen kan röras genom densamma och under sitt fall till jorden förrätta ett arbete. Hvilar den deremot på jordytan, är attraktionen ej längre något upphof till energi, ty ingen rörelse kan ega rum; men den verkar ändock såsom en kraft, hvilken håller jorden och tyngden tillsammans. Alldeles detsamma gäller om attraherande atomer och molekuler. Så länge de skiljas åt genom ett afstånd, kunna de röra sig deröfver på grund af attraktionen, och denna rörelse kan genom lämpliga medel tvingas till att förrätta arbete. Om t. ex. två atomer väte förena sig med en atom syre till vatten, dragas dessa atomer först mot hvarandra — de röra sig, slå ihop och. på grund af sin elasticitet, studsa de tillbaka och dallra. Denna dallring är värme: den är ingenting annat än en ny form af den rörelse, som den kemiska affinitetcn åstadkom; och endast i den här anförda betydelsen kan man säga, att denna affinitet förvandlats till värme. Vi må ej föreställa oss, att sjelfva denna kemiska attraktion förstöres eller förvandlas till någonting annat; den sammanhåller allt fortfarande atomerna till en vättenmolekul. Det enda, som verkligen förlorats eller uppoffrats, är sjelfva dragningen genom den sträcka, med hvilken afståndet mellan atomerna minskats. Det är också endast i den här anförda meningen, man är berättigad att säga, det tyngdkraften kan förvandlas till värme; den är i och för sig en lika oförstörbar kraft som den kemiska affini-teten. Får den under en viss sträcka utöfva sin verksamhet på en kropp, slår denna med en viss hastighet mot jorden, och värme utvecklas — men tyngdkraften förstöres alldeles icke. Attraktionen mellan kroppen och jorden existerar lika väl efter som före sammanstötningen; hela skilnaden är blott, att den numera ej kan åstadkomma rörelse. Med tankens blick följa vi lätt den förvandling, som den nyss existerande rörelsen undergått. Massans framåtskridande har upplöst sig i molekulernas dallring. Vi kunna vända 0111 detta förlopp; vi kunna, t. ex. genom förmedling af det elastiska fluidum i en ångmaskin, använda dessa molekular-dallringar till att lyfta en tyngd. Man säger ofta, att värmet dervid förvandlas till kraft, men i sjelfva verket förvandlas det till potentiel energi. Det skapar ingen ny attraktion: det meddelar blott åt den förut existerande förmåga att utöfva sin verksamhet, nemligen i det mellanrum som genom tyngdens upplyftande lägges mellan densamma och jorden. Om sjelfva attraktionens innersta väsende, om den egenskap hos materien, som sätter den i stånd att draga till sig annan materia, känna vi intet, och våra nuvarande undersökningar hafva i sjelfva verket intet att skaffa med denna fråga. Teorien 0111 energiens oföränderlighet antager attraktionen såsom ett faktum; den säger oss blott, att arbetskraft kan existera dels under form af rörelse, dels under form af kraft — men nemligen med ett visst afstånd, inom hvilket den kan verka. Det förra är dynamisk, det sednare potentiel