Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. V - Bihang: Om naturkrafternas förvandling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
Hela det förråd af energi eller arbetskraft, som finnes i verlden,
består af attraktioner, repulsioner och rörelser. Om de båda förra
befinna sig i sådana förhållanden, att de kunna frambringa rörelse,
äro de upphof till energi, men eljest icke. För enkelhets skull
inskränka vi vår betraktelse till den förstnämnda. Den attraktion, som
eger rum mellan jorden och en på afstånd från dess yta befintlig
kropp, är en orsak till energi, ty kroppen kan röras genom densamma
och under sitt fall till jorden förrätta ett arbete. Hvilar den
deremot på jordytan, är attraktionen ej längre något upphof till energi,
ty ingen rörelse kan ega rum; men den verkar ändock såsom en kraft,
hvilken håller jorden och tyngden tillsammans.
Alldeles detsamma gäller om attraherande atomer och molekuler.
Så länge de skiljas åt genom ett afstånd, kunna de röra sig deröfver
på grund af attraktionen, och denna rörelse kan genom lämpliga
medel tvingas till att förrätta arbete. Om t. ex. två atomer väte
förena sig med en atom syre till vatten, dragas dessa atomer först mot
hvarandra — de röra sig, slå ihop och. på grund af sin elasticitet,
studsa de tillbaka och dallra. Denna dallring är värme: den är
ingenting annat än en ny form af den rörelse, som den kemiska
affinitetcn åstadkom; och endast i den här anförda betydelsen kan
man säga, att denna affinitet förvandlats till värme. Vi må ej
föreställa oss, att sjelfva denna kemiska attraktion förstöres eller
förvandlas till någonting annat; den sammanhåller allt fortfarande
atomerna till en vättenmolekul. Det enda, som verkligen förlorats eller
uppoffrats, är sjelfva dragningen genom den sträcka, med hvilken
afståndet mellan atomerna minskats.
Det är också endast i den här anförda meningen, man är
berättigad att säga, det tyngdkraften kan förvandlas till värme; den
är i och för sig en lika oförstörbar kraft som den kemiska
affini-teten. Får den under en viss sträcka utöfva sin verksamhet på en
kropp, slår denna med en viss hastighet mot jorden, och värme
utvecklas — men tyngdkraften förstöres alldeles icke. Attraktionen
mellan kroppen och jorden existerar lika väl efter som före
sammanstötningen; hela skilnaden är blott, att den numera ej kan
åstadkomma rörelse.
Med tankens blick följa vi lätt den förvandling, som den nyss
existerande rörelsen undergått. Massans framåtskridande har upplöst
sig i molekulernas dallring.
Vi kunna vända 0111 detta förlopp; vi kunna, t. ex. genom
förmedling af det elastiska fluidum i en ångmaskin, använda dessa
molekular-dallringar till att lyfta en tyngd. Man säger ofta, att
värmet dervid förvandlas till kraft, men i sjelfva verket förvandlas det
till potentiel energi. Det skapar ingen ny attraktion: det meddelar
blott åt den förut existerande förmåga att utöfva sin verksamhet,
nemligen i det mellanrum som genom tyngdens upplyftande lägges
mellan densamma och jorden.
Om sjelfva attraktionens innersta väsende, om den egenskap hos
materien, som sätter den i stånd att draga till sig annan materia,
känna vi intet, och våra nuvarande undersökningar hafva i sjelfva
verket intet att skaffa med denna fråga. Teorien 0111 energiens
oföränderlighet antager attraktionen såsom ett faktum; den säger oss
blott, att arbetskraft kan existera dels under form af rörelse, dels
under form af kraft — men nemligen med ett visst afstånd, inom
hvilket den kan verka. Det förra är dynamisk, det sednare potentiel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
