•173 1857, och det fastän både min följeslagare och jag sjelf vadade i snö ända till knäna. Vid inträdet i skuggan af Dome du Gouté öfvergick denna förnimmelse nästan ögonblickligen till sin motsats, ty här var luften iskall. Och likväl var dess temperatur i sjelfva verket nästan alldeles densamma derute i solskenet. Att solstrålame genomtränga glas utan att märkbart uppvärma det, beror helt enkelt deraf, att de på sin föregående väg genom atmosferen aflemnat till största delen just samma beståndsdelar, som glaset förmår absorbera. En gång förut (sid. 65) har jag anställt ett försök, som I nu kunnen fullt begripa; en stråle elektriskt ljus sändes nemligen genom ett isstycke, utan att smälta det. Strålen hade, såsom I torden erinra Er, förut sållats genom vatten, och dettas temperatur blef derför också under experimentets fortgång stegrad till nära kokpunkten. Anmärkningsvärdt är, att både den fasta isen och det flytande vattnet tyckas genomsläppa och upptaga alldeles samma strålar, hvadan den ena kroppen kan användas som "såll" för den andra; absorptionsförmåga!! förändras således icke, åtminstone i detta fall, genom aggregat-tillståndets förändring. JVIen ingalunda må vi föreställa oss, att den elektriska ljusstråle, som i ofvannämnda försök genomgick isstycket utan att smälta det, varit beröfvad allt sitt värme. Låter man den efter utgåendet ur isen fälla på den termo-elektriska stapeln, kastas galvanometernålen häftigt mot glimmerbladen. Iiedan förut har jag påpekat, att genomskinlighet för ljuset och diatermansi alls icke nödvändigt följas åt; ett särdeles godt exempel på frånvaro af den förra egenskapen och närvaro af den sednare erbjuder denna skifva af bergsalt, som öfverdragas med ett tjockt lager af sot. Man kan ej ens se det elektriska ljuset genom densamma. Nu samlas strålarne från vår elektriska lampa genom en lins på en viss punkt af väggen; jag sätter ett märke på denna punkt för att kunna lätt återfinna den, och inställer derefter den svarta skifvan i strålarnes väg. Intet spår af ljus faller nu på den betecknade punkten, men sättes den termo-elektriska stapeln dit, gör nålen ändock ett ytterst häftigt utslag på grund af de osynliga strålarnes verkan. Kan detta dock icke förklaras på ett annat sätt? Kan det ej tänkas, att det är från den genom absorptionen upphettade saltskifvan, som dessa strålar utgå, hvilka nu sätta nålen i rörelse? Inkastet är mycket lätt vederlagdt; jag behöfver endast föra stapeln en hårsmån åt sidan från den nyss utmärkta punkten, för att nålen genast skall falla till noll. De värmestrålar, som utgå från saltskifvan, måste ju spridas lika mycket åt alla