251 mellan synnervens och de lysande kropparnes vibrationsperioder; likasom en spänd sträng, svarar nerven till de dallringar, med hvilka den sjelf står i samklang, men afficieras ej det ringaste af andra vibrationer, äfven om deras styrka är snart sagdt oändligt öfverlägsen de förras. När man ser ett fullt tydligt och klart ljus alldeles ur stånd att det ringaste inverka på de mest känsliga termometriska apparater, kan man i sanning börja betvifla, att ljus och värme verkligen äro samma sak. Det klara ljus, som genomgått både vatten och grönt glas, har enligt Melloni ingen märkbar värmekraft. Med månljuset, till hvars termometriska undersökning jag i nästa kapitel skall återkomma, är förhållandet ungefär enahanda. Och likväl bevisar allt detta ingalunda otillförlitligheten af satsen om värmets och ljusets identitet, utan endast, att synnerven kan afficieras af en ether-rörelse, hvars lefvande kraft är oändligt ringa. En tanke erbjuder sig måhända här: Skulle man ej kunna använda det strålande värmet till mist-signaler? Vore våra dimmor af samma fysiska beskaffenhet som den ofvannämnda jodlösningen, eller som chlor-, brom- och jod-gas, så vore det ju möjligt att från våra signallampor sända genom dem kraftiga värmestrålar, äfven om de ej framsläppte det ringaste ljus. Men olyckligtvis äro våra dimmor alldeles icke af sådan art. Vattnet, hvaraf de bestå, inverkar företrädesvis absorberande just på det mörka värmet, och detta förhållande tillika med synnervens nyss omtalade utomordentliga känslighet leder till den slutsats, att långt förrän signallampans ljus upphört att vara synligt, har dess strålande värme i gruud förlorat förmågan att inverka på äfven den mest känsliga termometriska apparat, som man ville använda till dess upptäckande. Bihang till kap. XIII, Om ljusets mekaniska eqvivalent. (Tillagdt af öfvers.) Öfver ifrågavarande ämne, som uppenbarligen står i nära sammanhang med det sednast anförda, har en intressant undersökning anställts af Prof. J. Thomsen i Köpenhamn. Ett sammandrag af hans egna