289 ringa del af strålens energi var dertill användbar: den stora ljusmängd, som återstår efter utsållningen, gör ingen verkan på ångans molekuler, ehuru dess lefvande kraft tvifvelsutan är millioner gånger större än den förra. Det är endast den art af ether-rörelse, hvars period står i ett särskildt förhållande till atomernas vibration, som här kan utöfva något inflytande. Jag vänder om cylindern, så att ändan S' kommer närmast lampan, och genast fylles äfven denna del deraf under det osållade ljusets inverkan med ett lysande hvitt moln. Solljuset, eller rättare solstrålarne åstadkomma samma verkan som de elektriska. Samlas de genom en lins till en lysande kägla, synlig i dammet i ett mörkt i-um, och hålles den med amylnitritens ånga fyllda cylindern så, att dess axel sammanfaller med käglans, bildar sig genast ett moln derinuti. Äfven här försiggår utfällningen endast i cylinderns främre hälft; först då man vänder om densamma, fylles äfven dess återstående del af den ljusa skyn. Den ethervåg, som åstadkommer dekompositionen, tillintetgöres vid och för densamma; dess dynamiska energi uppoffras dertill och förvaudlas till potentiel. Är det till ångans molekuler eller till dess atomer, som denna ether-rörelsens energi öfverflyttas? Svaret är tydligt redan af det föregående: vore det ej till de särskilda atomerna, huru skulle de väl då kunna skakas lösa från hvarandra? Detsamma kan äfven på annat sätt bevisas; absorberar ångan, äfven sedan den blifvit försatt i flytande form, samma slags ether-vågor som förut, är detta ett tecken till, att absorptionen ej verkställes af molekulerna. Ty sjelfva denna absorption är ju, som vi redan flere gånger sett, en verkan af öfverensstämmelse i period; ethervågorna upptagas, när deras dallringar äro liktidiga med de atomers eller molekulers, hvaremot de stöta. Men tvifvelsutan förändras molekulernas perioder högst betydligt, då kroppen öfvergår från ång- till vätske-form; den elastiska kraft, som verkar mellan dem, måste naturligtvis dervid i grund förändras, och af denna beror ju deras vibrationshastighet, likasom en strängs dallringar äro beroende af den kraft, hvarmed den spännes. Försiggår absorptionen äfven efter denna förändring af aggregat-tillståndet, är detta således ett bevis på, att molekulerna ej hafva något dermed att skaffa. Yi skola afgöra frågan genom försök. Mellan lampan och profcylindern ställes ett platt glaskärl af endast \ tums vidd, fyldt med flytande amylnitrit, och genom detta sändes strålen in i den med ämnets ånga fyllda cylindern. Så betydlig dess ljuskraft än är, förmår den dock ej utöfva den ringaste verkan på ångan; vätskan bar helt och hållet plundrat den på dess IQ Tyndall, Värmet.