Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bedjaxten på akropolis
17
na om tillgift för, att han icke utan smärta kan följa
det nakna förnuftets bud eller avsvära helt den
poesi, som dväljes i druidernas sånger och
kyrkliga körers hymn. Det finns knappast något skönare
retoriskt aktstycke i 1800-talets litteratur än den
bön på Akropolis, som den i alla visdomens och
forskningens mödor förfarne Renan inflätar i sina
ungdomsminnen. Hans tro har förvandlats till
pietet, hans tvivel till ironi, självironi och världsironi.
Alphons Daudet liknar hans tankekrets vid en
ålderdomlig katedral, som tagits i anspråk för
världsligt bruk. Och om sig själv säger han att
han är en man i sin tanke, en kvinna i sin känsla
och ett barn i sin handling. Men just i denna
heliga treenighet ligger tjusningen av Renans verk
och personlighet.
Hade Renan levat under antiken hade han
tvivelsutan varit sofist, detta ord taget i en helt
annan än den vulgära bemärkelse, som de flesta
människor inlägga däri. I en sval pelargång med
starkt solljus och blå himmel utanför skulle han
ha undervisat sina lärjungar om alla värdens
relativitet, om sinnenas bedrägerier, om människan
såsom alla varelsers mått och om det gudomliga,
såsom blott en höjdprojektion av människans
högsta ideal i tanke, känsla och gärning. Hade
Renan levat under humanismens guldålder hade
vi träffat honom i halsbräm och sammetsluva i
Erasmus’ studerkammare. Och den gamle och den
unge Erasmus hade samtalat med varandra om
2. — Fogel qvist, Typer och tänkesätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
