Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bönen på Akropolis.
De hundra år som förflutit sedan Ernest Renans
födelse och de trettio år, som skilja hans död
från dagens liv ha varit omvälvande nog. Den
generation, som sedan dess hunnit växa upp, står
kanske främmande både för hans pietet och hans
ironi. Och dock är avlägsnandet från denna sinnesr
stämning knappast ett framsteg. Pieteten binder oss
på ett särskilt sätt vid släktets liv och strävan,
sådana de blivit bevarade i tradition och historia,
konst och religion. Ironien befriar oss från tyngden
av släktets tryck och räddar vår personliga
oavhängighet. Detta var den mänskliga kvintessensen av
Renans förkunnelse. Och denna förkunnelse har
sällan tagit sig ett ädlare uttryck än i hans Bön
på Akropolis, detta dokument, som Anatole France
en gång betecknade som den yppersta
manifestationen av klassisk espri i senare tid. Inga »litterära
kapell», resta av modernistiska svärmandar, kunna
förliknas vid denna marmorkulle av skönhet och
förnuft. Då Renan redigerade sina Barndoms- och
ungdomsminnen — han var då redan en åldrad
man på sextio år — återfann han den lilla lapp,
på vilken han nedkastat sina tankar inför den
fulländade skönheten på Akropolis. Och fast den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
