Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 torsten f o gel qvist
rats av lusten att försköna. Men det finns ett
tidsdokument, som kastar en säkrare belysning över
verkligheten än detta minnesdokument, nämligen
Renans korrespondens med systern Henriette åren
1843—45. Läser man dessa brev utan att skruva
upp synpunkten, finner man, menar Barrès, att det
icke alis rör sig om ett samvetsdrama, en inre
tragedi. Renans problem är en ung gosses av
folket, som vill tillfredsställa sin intellektuella
hunger och ärelystnad genom att fortsätta sina
studier fram till en säkrare vetenskaplig ställning,
men som känner sig bunden av familjehänsyn
och torftiga villkor. Hans förebild hade varit
Male-branche, som blev präst för att kunna bli filosof.
Men han insåg nu att vägen till detta mål ej
som i forna dagar kunde gå genom kyrkan. »Alla
filosofer», skriver han till sin syster, »borde födas
med ett arv på tretusen francs i årlig ränta i
Paris och tvåtusen i landsorten, varken mer eller
mindre». Det är således ingen religiös ångest,
utan den äre- och vetgiriges ängslan för
framtiden, som fyller Renans unga hjärta. Denne novis
är »un cérébral pur», det finns hos honom icke ett
spår av verklig »esprit catholique». Och Barrès
entusiasmerar sig för sin nya tes ända till den
grad att han ställer den på sin spets, »Ett
bröc|-stycke, en säkrad ställning och tillåtelsen att arbeta
med passion», se där den hägring, som driver
Renan ur den katolska kyrkans sköte. »Ingen av de
känslor, som äro typiska för Renan, tillåter oss att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
