Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ïorsîen fogelqvisf
sonlig fåfänga, att man känner en ständig lust att
fråga denne självkäre självplågare, om hans minne
icke svikit honom i sak. Hos Cellini och
Montaigne har man det intrycket, att de äro alldeles
för sig själva. Det finns ingen publik, som
bevittnar självprövningen. Det faller ingen
predikstolsbelysning, intet rampljus över deras
självporträtt. Den florentinske guldsmeden skriver vid
ljuset av en liten torftig oljelampa. Det är kväll.
Verktygen vila i vrån. Och mäster Benvenuto
känner en obetvinglig lust att till stöd för sitt eget
minne anförtro papperet sitt stormiga och
arbetsfyllda livs händelser. Montaigne sitter i
tornrummet på sitt gods i Périgord i ringborgen av sina
kära böcker. Ett klart, men litet grått dagsljus faller
genom den blyinfattade rutan. Han har ingenting
att göra. Han har i den tidiga morgonen varit ute
på gårdssyn och han vet att livet på godset går
sin gilla gång. Det är inga lysande skördeutsikter.
Men det ser tillräckligt skapligt ut för att hålla
behoven skadeslösa. Vad skulle dennej filosofiske
godsägare göra med det överskott, som människor kalla
rikedom, denna mullens och maskarnas slutliga
arvedel, som föder så många nya bekymmer och
underhåller en evig eld av begärelse och avund?
Oberoende, icke rikedom, är den vises traktan.
Och i den lugna sinnesstämningen av detta dolce
far niente gör han den tomma tiden rik med
själviakttagelse och erinran. Det är kanske icke
fullt exakt att kalla Montaignes essäer självbekän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
