Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
torsten fögelqvist
vår dödlighet och skröplighet. Den stolte och
stur-ske domprosten i S:t Patrick hade själv starkare
än någon annan känt högmodets förbannelse och
äregirighetens vådeld. Men just därför att han
kände febern kunde han beskriva febern. Han är
lika skoningslös mot sig själv som mot andra. Den
Gulliver som breder sig som ett människoberg i
Lilleputtarnas land och som måste lyftas med
dom-kraft upp på en vagn, väckande en dimensional
häpnad, han sitter i Brobdingnag som en liten
löjlig stackare grensle över en sextonårig flickas
bröstvårta, han snavar över en liten brödsmula på
jättarnas middagsbord och han flyr i trädgården,
skräckslagen och med pickande hjärta, undan för
småfåglarnas retsamma näbbar. Så har det roat
den store Swift att med ett makabert skämt se sig
själv och sitt släkte, först förstorade och sedan
förminskade, först nedifrån och sedan uppifrån.
Och så blir den högmodige irländske diktarens
resesatir en förintande ödmjukhetspredikan, ett
nödskri över släktets grovhet och litenhet.
Som korrektiv mot människornas dumma
självbelåtenhet och självöverskattning och professor
Wagners flottigt skinande utvecklingstro är Swifts
mörka satiriska misantropi en järn- och arsenikkur.
O, människa, du som tar ner blixten från molnen
och som buren av luftens etervågor håller på att
utplåna alla avstånd, du som föraktar svinet för dess
orenhet och avskyr ormen för hans gifttänder, du
som bygger ditt Babelstorn mot himlarna för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
