Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
humanistisk triptyk
117
en liten kvinna. Ena ögonblicket kyssa de varandra
förtärande lidelsefullt som under den intimaste
könskärlekens brus och brand. Nästa ögonblick —
scenen ändras sekundsnabbt — står den lille mannen
framför den lilla kvinnan mörkröd i ansiktet,
knyter sin lilla näve och stampar med sin lilla fot.
Den löjliga litenheten har blivit löjlig flyktighet.
Så kort är allt, så övergående allt, både kärlek
och hat, så ovaraktigt allt vid vilket vi fäst vårt så
kallade hopp för tid och evighet. Och å andra sidan
framtrollar Hallström ur människan en jättevarelse,
som rör sig med pinsam långsamhet. Varje
tuggning med käkarna tar minuter, varje handrörelse sker
med olidlig uttänjdhet, ett kort samtal har en
uttråkande omständlighet, som hotar att kloroformera
lyssnaren, och den ändlösa sävliga enformigheten
breder sin längd och leda över tillvaron. Tar det
då aldrig slut? Finns det då ingen befrielse från
denna groteska tröghet och spleen, som man någon
gång upplevat i sällskap med absolut
innehållslösa och absolut flegmatiska människor och som
förvandlar sekunderna till evigheter?
Det är på en gång hälsosamt och farligt för
människan att på detta sätt mäta sin tillvaro
med den lilla och stora tidens och det lilla och
stora rummets mått. Risken är att hon i ali denna
relativitet förlorar det självförtroende, som dock
fordras för att leva och den aptit på livet som är
förutsättningen för en verksam tillvaro. Människan
är utan tvivel lyckligast när hon inte alis mäter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
