Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
torsten fogel qvist
Man lärde sig njuta naturen på en gång sensuellt
och litterärt. Landskapet blev ett själstillstånd. Och
man kunde haft en sämre läromästare till denna
dubbla njutning än Turgenev med hans egendomliga
förmåga att göra ett miljöbestämt landskap
allmängiltigt och känslans värld tillgänglig i färg, linje
och ton.
Men i Turgenevstämningen låg mycket annat
och mera. Vårböljor fyllde kropp och själ med sin
oro. Drömmar svävade som en tunn, konturlös
rökslöja över tillvaron. Man befann sig i den
sentimentala åldern, då man med Hamlet eller
Werther känner sig som en överflödig människa och
erfar ett visst sorgset välbehag i denna sin
världs-ställning. Samhället var lagom vrångt och
orättvist för att ge näring åt ett ungt sinnes
pessimistiska böjelser, men gällde det att sätta torped-o
under arken, blev man beklämd, obeslutsam och
vek. Handling och avgörande skötos upp till en
obestämd, fjärran tidpunkt. Och under tiden
uppdrog man vaga framtidsperspektiv, lekte med
färger, som en pastellmålare, och talade poesi och
livets högsta frågor med Evas tanklöst
lyssnande döttrar. Man hade upptäckt kvinnan och
på sina upptäckter satte man litterära namn :
Lisaveta, Irina, Elena —- ängel, demon, valkyria.
Men man hesiterade inför kärleken som Turgenevs
vankelmodiga svärmare, pratmakare och
självplågare. Det som skulle sägas blev osagt och det
sagda stannade vid blotta ord. Man led Rudins
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
