Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2Ô4 torsten fogel qvist
att relatera ett par små lustiga fall. Som en
nerv*-spännande kuriositet omnämner Fredrika Bremer
det signalsystem av röda och gröna lyktor, med
vilket Londons järnvägståg stoppas och varnas
vid infarten. Vi sutto då ännu härhemma och
väntade på, att Nils Ericson skulle bli färdig
med den första stambanan. På ett annat ställe
talar hon om »en allrakäraste liten fot», som är
oförsiktig nog att dansa på en avgrund av
missl-nöje. Det är drottning Victoria, som åsyftas och
väcker den sparsamma, av nytta och dygd fyllda
svenska författarinnans klander, därför att hon
av engelska parlamentet äskat etthundranitton pund
till kungliga stallar och hundkojor. Annars är
mamsell Fredrika fylld av okritisk, nästan devot
beundran för kungligheten i England. Hon är i det
fallet minst lika engelsk som engelsmännen själva.
Denna kunglighet står som en uppenbarelse av
maktens visa majestät, grundad på Guds nåd och
folkets kärlek och genomträngd av övertygelsen,
att föresyn är bättre än förstyre. Vilken
övertygelse man än hyser om den kungliga, strängt
konstitutionella parlamentarismens politiska
klokhet och nödvändighet, kan det inte hjälpas att
den, på detta sätt religiöst och moraliskt motiverad,
blir en smula äcklig. Fredrika Bremer reser till
och med ut till Windsor för att fånga en skymt
av sina kungliga idoler, drottningen och
prinsen-gemålen. Hon får se dem på en ridtur, och då
författarinnans ekipage skall passera det kungliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
