Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
denna med hvarje dag större, såväl genom Gustaf Adolfs fortsatta
framgångar som genom den med dessa framgångar vexande
uppstudsigheten hos Tysklands protestantiska riksständer, hvilka i början af
Februari talrikt infunnit sig till det af den sachsiske kurfursten
utlysta evangeliska konventet i Leipzig ’).
Det af kurfursten Johan Georg uppgifna ändamålet med detta
konvent var, såsom vi redan nämnt, att förbereda en förlikning mellan
de protestantiska och katolska riksständerna i de kyrkliga
tvistefrågorna. Derföre hade kurfursten genom en skrifvelse, daterad den 3
Jan. 1631 (således af samma datum, som den ofvananförda skrifvelse,
hvari han förständigade kejsaren om konventets sammankallande),
anmodat de katolske kurfurstarne om uppskof med de till Frankfurt am
Main beramade förlikningsförhandlingarne. I sitt svar förklarade sig
desse härtill villige, i den tillförsigt, att Johan Georg fortfarande
skulle vinlägga sig om freden i riket samt erkänna restitutionsediktet.
Men detta var just den förnämsta tvistepunkten, hvarutinnan de
sålunda äfven nu visade sig föga hugade att gifva vika. Imellertid hade
kurfursten af Sachsen med stor ifver träffat alla nödiga förberedelser
till de blifvande förhandlingarne på konventet i Leipzig. Kanslern
hade tillsamman med hofråden, konsistorii ledamöter och några
universitets-professorer (bland hvilka Polykarpus Leiser) måst utarbeta
ett betänkande öfver religionsfreden. De vid konventets öppnande
(den 10 Februari) framställda propositionerna betygade väl, att man
ville framhärda i sin devotion mot kejsaren, och uppgåfvo fredens
befästande i riket såsom förhandlingarnes ändamål; men häntyduingen
på "rikskonstitutionernas och den tyska libertetens färsvar" måste,
såsom Helbig anmärker, föra till konsequenser, hvilka kurfursten i sin
’inskränkta godmodighet" icke anade. Öfverhufvud se vi honom mer
gifva vika för händelsernas påtryckning än ledande träda i spetsen för
densamma, och i stället för att gifva strömmen dess rigtning har han
sjelf blifvit bortförd af densamma. Kring honom såsom den
förnämste och mägtigaste bland Tysklands protestantiska furstar hade i en
kritisk tidpunkt ett talrikt parti bildat sig, som utsett honom till sitt
hufvud, men sjelf var han för ingen del vuxen den svåra uppgift, som
derigenom förelades honom. A ena sidan ville han ej undandraga sig
densamma och derigenom beröfva sig den inflytelserika ställning och det
1) Se förteckningen på de i detta konvent personligen eller genom ombud
deltagande furstar och ständer, hos Khevenhiller, Annales Ferdinandei Th. XI, s. 1518—
1520. Jemf. förteckningen på de evangeliske ständer, som voro kallade, hos Helbig,
a, st. Bilagan IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
