Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. Det mera directa herdaminnet - a. Sogneprester eller pastorer, kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Colstrup. 43
det fordom så beryktade vattenprofvet, och då detta icke
medgafs, försöktes med henne hvad torturen kunde ut-
Kyrkeherden och Rätten”, då hon åter sade sig oskyldig til trolldom,
”men ville bekänna sig skyldig för än hon ville låta sig pina”,
och bad å nyo at heldre få flyta på vattnet. Nej. ”Och som
mästermannen hade hårdt haft Kari Jons under pinsel någon stund, fick
likväl ingen vidare bekännelse” etc. En annan dag blef hon
bortförd och mästermannen befalldt af den höglofliga Rätten at
”ransaka efter, om icke fanns något tecken på hendis kropp, som satan
skulle gifva henne til märke”. En följande dag kom, i kyrkoherdens
närvaro för Rätten, en firam, som lånt 3 daler af henne at köpa
en häst för, men blifvit illa sviken, mente han, utan led skada på
en ko, som P”hvarken kunde lefva eller dö”. Sedan var hon inför
Rätten i Kongelf. Hofrätten dömde til landsförvisning, och då hon
töfvade, fick Rätten Generalguvernörens befallning at genom
bödelsknekten föra henne ur landet. Då Rätten sporde henne, om någon
tilrådt henne at qvarblifva, svarade hon: ”ingen än Gud i himmelen,
och som henne är tidt och ofta förekommet i drömme, som tilhollte
henne at hun kunde komma til Herrens bord”; hon måste vänta
tils hon får ett bevis, at kunna ”gå til alters, der hun kommer hen
uthur af lähnet”. Den ena vantron räcker gärna den andra handen.
En man, den hon påbördat en oblyg beskyllning, vägrades af Herr
Jöns tilträde til nattvarden fördenskull. Han förmantes bekänna
sanningen, om skyldig til det ”trollkonan Kari angifvit honom för
hos Commissariirätten i Kongelf”. Han nekade, och ”eftersom hun
hafver klick på sig, så vil hun ock gärna hafva en klick på en
andens ärlige naffn”. Rättens slut är så märkvärdigt, at det väl
må ord för ord aftecknas. ”Rätten her öffr resolverade, at så som
saken befindis dubieus och har stået hen i långsammelig thijdh,
hen wedh på 40 (!) åhr, och Peter (den anklagades namn) icke är
laglig bewijst, uthan aff trollkonen, som for sijne missgiärningar
och for sine lögnaktige beretninger hun har begået, landsförvist;
thy viste man icke annorledis at kiände her uthi, än at Peter gifver
till pios usus 6 rdr, till kyrkan och de fattige”. — En Ingri,
beryktad af ”trollkonen Elin” (densamma Elin som fått vitna mot
Karin) för trolldonm hade (1671), enligt beslut i Kongelf, fått fria
sig med 12 (hon sjelf inräknad) oberyktade qvinnors ed på bok
(Karin hade ej kunnat få en för sig), aflagd inför Rätten i Uddevalla.
Vi, som lefva 200 år efter dessa gräsliga vantrostider, kunna knapt
tro våra öron eller ögon vid mycket af dessa ransakningar, men
kanske minst, när vi höra derunder upläst ”herr Guvernörens breff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
