Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. Det mera directa herdaminnet - a. Sogneprester eller pastorer, kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Schröder. ; 103
nu kommer, at i Stockholm snart alla församlingar
täflade at få honom til pastor. Så mycket, och väl mindre,
bifall, med- och framgång, plägar vara ett ej godt tecken
til rent presterligt värde, utan merendels kännetecken på
lycksökaren. Men dels kunde han om nämnda fullmakter
sanningsenligt säga: ”utan allt eget fikande”; dels är
man nog lycklig at kunna anföra, det i hans minnes
ärekrans ses inflätade åtskilliga törnen af den förföljelse,
som är outebliflig för en rätt lärare. Det anförda
Niehenckska draget är säkerligen ej det enda, som kunde bevisa
at han i den föregående tiden visserligen icke varit lottlös
i de mäst närgående pröfningar. Bland Stockholms prester
hade han mer än en Niehencks vederlike at möta,
enkannerligen öfverhofpredikanten Barchius, hvilken särdeles
anföll en hans predikan om ”det andeliga presterskapet” ).
En annan sida fick saken, när Dippel kom til
Stockholm och hans lära hopblandades med den, för hvilken
è*) Om detta ämne hade Schröder utlåtit sig så bibliskt varmt
och med en sådan utsträckning, at Barchius fann sig föranlåten at,
uptagande samma ämne, predika mot Schröder. Barchius inskränkte
dervid ”det andeliga presterskapet” så, at snart sagdt af dess
tilvaro intet blef qvar mer än namnet, och flera, til och med en
friherre Oxenstierna, togo til orda mot Barchius, som ”gått öfver och
förbi Guds ord”, och til försvar för Schröders upfattning. Det
kom til skarpa utlåtanden de båda predikanterna emellan, och ”at
beskrifva all den storm, som af denna predikan ifrån den dagen upstått
hafver, det vore för vidlöftigt”. Den storm, som upväcktes mot
Schröders vitnesbörd lade sig först, sedan alla sansade börjat erkänna,
at Schröder hade den bibliska rätten på sin sida. Hufvudpointen
var, at han var pietistisk gentemot de andra hufvudstadspastorerna,
och gentemot dem var det visserligen ingen skam at så stämplas.
Säkerligen bidrog dock anförda polemik mot ”det andeliga
presterskapet”, at öfverhofpredikanten fick Westerås stifts kallelse, likasom
kungens utnämning, til biskop; ty intet var —den tiden —så
egnadt at vinna slikt förtroende, som ett ifrigt fäktande mot all
andelighet, hvilken icke gick snörrätt i den hallstämplade fåran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
