Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 20 Jan. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt umgängesliv.
För Ungdomsvännen av 5. M. Fredén.
om ett förtydligande böra vi kanske
först förutskicka den anmärkningen,
att vi med »vårt» här avse den
vuxna ungdomens umgängesliv,
dock icke den vuxna i allmänhet utan
endast den på Kristus troende ungdomens.
Det är en känd sak, att umgänge med
vänner och bekanta är nödvändigt för
oss, oavsett ålder, lärdom och arbete,
därest vi icke skola bli ensidiga, själviska
och knarriga. Den, som gärna går
ensam, sysslar helst med sig själv, egna
tankar och intressen. Ensidighet i de
frågor och problem, som beröra oss var
och en, gör ingen människa trevlig och
umgängessam. Alla ha vi något att lära
av varandra, antingen negativt eller
positivt. Vår uppfostran är tvåfaldig: den,
som vi erhålla av och genom andra, samt
den, som vi giva oss själva. Den
senare är utan tvivel den viktigaste. Men
den är dock oklok, som förbiser den
förra. Att de onda anlagen inom oss
icke kunna enbart besegras genom det,
att vi isolera oss från varandra, det visar
med all tydlighet klosterlivets många
mörka djup och skuggsidor.
Allt umgängesliv verkar ej fostrande
och uppbyggande. Det ligger makt uppå,
hurudana de äro, som vi välja till våra
vänner. Ty »dåligt sällskap fördärvar
goda seder». Men även om vi gjort ett
gott val och endast umgås med
likasinnade, så är därmed ingen absolut
säkerhet given, att det, som bör vara målet
med vårt umgänge bland vänner och
bekanta, vinnes. »Vad bör då vara vårt
nål?» frågar någon. »Vi komma ju
samman för att ha roligt en stund och
fördriva tiden med litet trevligt.» Må så
vara. Men är icke vår tid för dyrbar
och livet för allvarligt för att på sådant
sätt fåfängt liksom lekas bort? Om vårt
umgänge med andra skall få en fostrande
betydelse på samma gång det skänker en
ädel njutning, då måste det frigöras från
allt det, som verkar ytlighet och
förflack-ning. Vi böra älska våra vänner så pass
mycket, att vi vilja och söka bjuda dem
endast det ädlaste hos oss själva och det
bästa, vi äga. Av det motsatta ha de
liksom vi nog mycket ändå.
Den troende ungdomens umgänge och
sällskapsliv präglas tyvärr icke alltid av
den värdighet, som bör känneteckna
densamma. Under känslan av att vara en
sluten krets tillåter man sig lätteligen
större friheter än eljest. Det är ju
liksinnade, som förstå varandra. Dessutom
är det skönt att få släppa sig litet lös
någon gång, menar man. Som en god
avslutning sjunges ibland före uppbrottet
en sång, och i bästa fall läses något Guds
ord och en av sällskapet leder i bön.
Men de mera vakna ha en förnimmelse
av, att en sådan avslutning mera är en
religiös formalitet än ett uttryck för en
stundens inre sinnesstämning.
Helhetsintrycket av samvaron säger dem, att
åtskilligt kunde och borde ha varit
annorlunda. Det var visserligen »så roligt»,
och man hade »ej fått skratta så mycket
och så hjärtligt på länge», men där
innerst inne kännes en oroande fattigdom,
och samvetet är ej riktigt tillfreds. Den
rent andliga behållningen av en dylik
samvaro är ock mycket tvivelaktig.
En särskild fara, som för närvarande
hotar vårt umgängesliv, är det värdsliga
inflytande, som här och var vill tränga
sig in. Får detta taga överhand, då står
synd och andlig död för dörren. Detta
kan säkrast motarbetas, om man förutom
det angenäma, som det kristliga
umgängeslivet bör och kan skänka, även har
till mål att tillgodose sin andliga
människas evighetsbehov. Men för att i
någon mån vinna detta kräves bl. a. vak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
