Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 20 Jan. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
UN an OMS VÄNNEN
Ack, att aldrig få se honom mer! Edith,
har du någon gång stått inför något
sådant?»
Hon böjde sig ner och gömde
ansiktet i händerna, och hela hennes kropp
skakade av undertryckta snyftningar.
»Lilla vän, lugna dig, säg ingenting mer.»
En stund satt hon tyst, så såg hon upp.
De mörka ögonen stodo fulla av tårar,
och hon lyfte blicken uppåt och sade
endast: »Därhemma!» Sedan återtog hon:
»Låt mig berätta till slut; helt litet
återstår, av vad jag ville säga.
Han somnade i sin moders armar —
och vaknade i Frälsarens famn. Ett av
hans sista ord var: ’Nu går jag hem!’
Jag minns, att jag den dagen hade satt
på mig en rosafärgad klänning. Jag
gick genast och bytte om och tog på
mig en svart, ursäktande mig inför
mamma med, att jag frös. Och frös gjorde
jag, trots den varma sommardagen. Den
skära klänningen hängde jag in i
garderobens avlägsnaste hörn och har sedan
dess aldrig tagit den på mig. Sedan den
tiden hatar jag färgrika dräkter,
isynnerhet röda. Har sorgen blivit bofast i en
själ, så är det motbjudande för sinnet
att kläda sig i en dräkt, som icke
stämmer överens därmed.
Jag vill icke dröja vid de dagar, som
lågo emellan dödsdagen och
begravningsdagen. Det var en enda lång sorgedag,
de tio dagarna. Då kom den stora
högtidsdagen. Vigningsdagen, brukar jag
kalla den. En strålande sommardag,
solsken, fågelsång och doftande blommor.
Och en sådan dag skulle han bäddas ned
i den svarta, kalla graven! O, Gud, hur
kunde du handla så grymt? Hur kunde
jag genomleva det?
Förlåt mig, gode Fader, icke är du
grym, när du tager till dig, vad som är
ditt. O nej, hjälp mig i stället att tacka dig
för din stora kärlek. Du har för evigheten
bärgat det, som lätt kunnat förloras i
världen.
»Haden I mig kär, så gladdens I ju, att
jag går till Fadern.» De orden uttalades
vid graven av officianten. Ja, visst
glädjas vi, att han gått till Fadern, men
smärtan och saknaden är på samma gång så stor.
Därhemma...
Det ordet tröstar — och lyfter.
Vissheten, att han är i gott förvar i
det himmelska hemmet, hjälper mig
igenom det bittra och tunga.
Så småningom lärde jag mig att i detta
Guds handlingssätt se hans stora kärlek
— och jag lärde mig att tacka. Och nu,
Edith, tycker jag, att det icke är en
förlust, när våra älskade gå ifrån oss, utan
i stället en vinst, en strålande evighetsvinst,
ty de gå ju hem. Icke sant, det är en
evighetsvinst för oss? Och vi få möta
dem en gång hemma hos vår Fader. —
Det är den hoppets ljusa stjärna, som
leder vår väg framåt och — hemåt».
Hon tystnade. Hennes ansikte lyste
med ett återsken av aftonrodnadens
purpur, och de mörka ögonen strålade av en
sällsam glans.
Med knäppta händer och lyftat huvud
sjöng hon följande verser:
"Se, målet härligt lyser
1 fjärran: o. Guds stad,
Du målet är. Och allt besvär.
Varför jag här nu ryser,
Jag där snart glömmer glad!
Se, målet härligt lyser
I fjärran: o, Guds stad!
Så även jag skall vinna
I Jesu Kristi namn.
Ja, också jag, så arm och svag,
Skall en gång målet hinna
’ I härlighetens hamn.
Så även jag skall vinna
I Jesu Kristi namn."
Faderns hand.
En liten flicka skulle genomgå en svårare
operation. Doktorn anmodade fadern att
tala med henne därom. Flickan svarade, att
hon skulle uthärda allt, om hon endast finge
hålla i sin faders hand, medan operationen
skedde.
Fadern höll hennes hand, och operationen
försiggick lyckligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
