Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 5 Febr. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
UNGDOMSVÄ NNEN
bär eller brister på gölen. Om ni möter
några unga herrar från Meadside, som tänka
våga sig ut på den, så säg åt dem, vad jag
har sagt. Annars torde någon olycka ske."
Hans röst hade ett avgörande tonfall, och
Sharland fortsatte, fullt övertygad om, att
det skulle vara mycket oklokt att ringakta
skogvaktarens varning. 1 alla fall tyckte
han sig kunna ta en titt på gölen, då han
ändå var så nära. Han hoppade över en
grind vid sidan av vägen, gick tvärs över
en stubbåker och kom snart till den
skogsdunge, i vars mitt vattensamlingen var. Inte
förr än han var nästan framme vid
buskaget, som kantade stränderna, märkte han,
att någon satt på marken och höll på med
att spänna på sig ett par skridskor. Han
kom att tänka på den varning, "Siktet" hade
givit honom, och påskyndade sina steg för
att upprepa den för denne tilltänkte
skridskoåkare. Men helt tvärt stannade han, ty
han såg, att pojken på stranden var Kaleb
Sennett. 1 samma ögonblick vände Kaleb
på huvudet.
"Hallå, Sharland!" ropade han. "Kom hit,
och åk ett tag!"
Men Sharland, som alltjämt höll sin vrede
vid liv, brydde sig ej om honom. Hastigare
än han kommit, återvände han.
"’Siktet’ har säkert talat om för honom,
att det är farligt, så att jag slipper", tänkte
han. "Det är nog gott och väl att låtsas
vara vänlig, men vem tror han, han lurar
med det."
Snavande gick han framåt i vinteraftonens
tidiga skymning och i sina tankars ännu
djupare mörker, mer och mer olycklig för
varje steg.
Pojkarna samlades kring tebordet i den
stora matsalen. Allt eftersom de kommo in,
granskade Sharland dem med ivriga blickar.
Kaleb Sennett fanns ej bland dem. —
Sharlands mod begynte sjunka. De glada
rösternas sorl runt omkring skar honom i
öronen. Han kände sig tillrättavisad av
kamraternas munterhet. Då och då uppfattade
han ett och annat av, vad de sade, när de
krånglade sig fram till sina platser. De
talade om det förestående jullovet Vad var
jullov för honom? Varför kom inte Kaleb
Sennett? Det förebrående samvetet hade blott
ett svar på frågan. Utan att veta av faran
hade han troligtvis råkat ut för en
olyckshändelse, och utan all hjälp–—
Sharlands ansikte fördystrades än mer, och hans
kinder bleknade. Han stirrade på bordet
framför sig, så helt upptagen av tankar på
faran, att han ej märkte en plötslig
uppståndelse i en liten hop bakom ryggen på
honom. En hand lades på hans axel
"Upp med dig, gamle gosse", ropade en
välbekant röst. "Maka åt dig, så att jag
får plats!"
Det var Kaleb Sennetts röst, och då Edgar
vände sitt förvånade ansikte mot honom,
brast nykomlingen i skratt.
"Vad är det frågan om?" frågade han och (
lyckades med någon svårighet få plats. "Du
ser så förtjust ut. Varför väntade du inte
på mig för en timma sen vid Athertonsjön?"
"Jag visste inte, att du ville ha sällskap",
sade Sharland lågt.
"Men jag ropade på dig", fortsatte Kaleb,
"och i stället för att komma gjorde du helt
om och satte i väg. Jag blef riktigt
förargad, så förargad, att jag tog av mig
skridskorna, som jag just hade satt på mig, och
försökte hinna upp dig. Men det var en
svår och lång jakt, och jag måste ge tappt."
"Då gav du dig inte alls ut på isen?"
frågade Edgar.
"Nej, ditt konstiga beteende kom mig att
glömma bort det. Vad står på?"
Av idel tacksamhet talade Sharland om
alltihop. Kaleb lovade förlåtelse och
glömska, och innan måltiden var slut, hade hans
rumskamrats sinne återfått sin vanliga
temperatur.
Men Edgar skulle inte undslippa en liten
men skarp tillrättavisning. Då han samma
afton kom in på sitt rum, fann han ett brev,
som stuckits under dörren. Det ljöd så här-
"Kära Sharland!
Eftersom du inte tycktes förstå mig i
eftermiddags, känner jag, att jag bör be dig om
att läsa Matt. 7: 1—3.
I hopp, att du ger mig ett liknande råd,
när du tror jag behöver det
din trofaste John Pegler."
Kanske för första gången, sedan han
kommit till Meadside, rådfrågade Sharland sin
bibel om ledning och tröst i dagens små
besvärligheter. Och när han läst de
citerade verserna, mumlade han för sig själv,
halft skamsen:
"Så dum jag har varit, som trott, att bibeln
bara är en lärobok i kristendom. Det var
allt en ganska stor bjälke, jag hade fått i
ögat, fast jag inte kunde se den för grandet
i Kalebs."
s
Glöm. ej att prenumerera på Ungdomsvännen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
