Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 20 Mars - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UN-GD OMS VÄNNEN
63
när üäckelscn kom till Högåsen.
ftt blad ur den inre missionens historia.
Av doktor P. Hedström.
Jögasen var den största byn i en av
Norrlands stora socknar. Den låg
avsides för sig själv på en mot
söder vettande sluttning med
milsvid skog bakom sig och djupt
därnere i den förtjusande dalgången en av norra
Sveriges älvar, som såsom ett silverband
slingrade sig fram sakta och majestätisk
ned till havet med det vatten, den mottagit
från högfjällens smälta snömassor. Högåsen
var således omkransad av en sublim och
intagande Norrlandsnatur, och envar, som av
någon anledning kom på besök till denna
avsides liggande by, måste säga, att
Högåsens läge var ovanligt vackert och
imponerande. Högåsens by med en sådan
omgivning vore förvisso, sade man, ett utmärkt
motiv för en landskapsmålares pensel. Vad
Högåsens befolkning beträffar, som vid tiden
för vår berättelse bestod av en 40 familjer,
skiljde den sig till följd av det isolerade läget
icke så litet i seder och bruk från socknens
övriga innevånare. Från för längesedan
gångna tider nedärvda seder och bruk, som eljes
voro av en modernare tid nivellerade,
bevarades ännu i Högåsen. Så fortlevde dessa
gammaldags seder och bruk i vardagslivets
olika förhållanden, i klädsel, i jordens skötsel
m.m. Men även den traditionella likgiltigheten
för de högre lifsintressena bevarades
sorgfälligt. Det fanns, såvitt man kunde se, ingen
i den stora byn, som på allvar frågade efter
Gud och sin själs frälsning. Det fans ingen
fader, som kunde ledsaga sin gosse till den
hulde Frälsaren, ingen moder, som med den
lilla flickan på sitt knä kunde värma den
lillas hjärta med en sång eller med berättelsen
om Jesusbarnet. En och annan gång under
året besöktes kyrkan, och, då dödsfall
inträffade i byn, var man med vid begravningen
och gudstjänsten. Eljest företogs intet inom
byn, som kunde hänföras till uppbyggelse.
Och aldrig hade byn fått besök av en ordets
förkunnare. Något sådant som "andliga
sammankomster" var alldeles främmande för byns
befolkning. Såväl de gammla som de unga
stodo fåfänga på världens marknadstorg och
frågade endast efter det, som hörde denna
världen till. Ungdomen hängav sig särskilt
åt dansens sinnesbrussnde, sedefördärvande
nöje och de äldre övade dryckenskap,
dragande sina uppväxande söner med sig på
dryckenskapslastens väg.
Så gingo dagarna och åren. Och så flöt livet
fram i Högåsen, visserligen ej utan kallelser
från Gud, särskilt då något dödsfall i byn
inträffade. Men det var ingen, som aktade
på och hörde kallelsen. Mer än en gång
hade Herren anledning att klagande säga:
"Jag ropade, och ingen svarade". Ett
dödsbud kom dock till byn, vilket var av sådan
beskaffenhet, att det om något skulle ha
kunnat uppväcka de sovande ur syndasömnen.
En av byns unga flickor insjuknade
nämligen mycket häftigt efter hemkomsten från
ett av ae söndagligen återkommande
dansnöjena och låg några dagar i svåra plågor,
varefter hennes ögon brusto i döden. Men
då med jämmerropen för de svåra plågorna
även från den döende förtvivlans rop, att
hon ginge förlorad, hördes, var det ingen,
som Kunde närma sig detta sjukläger och
visa den arma flickan på Guds Lamm samt
viska in i hennes öra de sköna orden: "Denne
undfår syndare." Ingrid Svenssons död blev
snart känd i byn såsom ock vad som hade
försiggått under hennes sjukdom. Men hos
ingen framkallade dock vare sig nödropen
eller dödsfallet behovet att bedja Moses,
Guds tjänares, bön: "Herre, lär mig betänka,
att jag måste dö." Dock skulle detta
dödsfall föra med sig följder av oanad betydelse
för Högåsen. Såsom den gamle
kyrkoherdens i församlingen predikobiträde hade
just i dagarna anlänt en ung prästman, som
nyss avslutat sina teologiska studier vid
universitetet och invigts till predikoembetet
och vilken i sin ordning invigt sina gåvor
och krafter och hela sitt liv åt Gud till
människors frälsning. Under bön och med
hänförelse för Herrens rikssak hade den
unge pastorn börjat sin verksamhet i
församlingen, och det var han, som nu vigde
Ingrid Svenssons stoft åt jorden. Vid den
öppnade griften betonade han särskilt
apostelns allvarliga ord: "De som sådant göra, skola
icke ärva Guds rike". Bland dem, som från
Högåsen voro med vid begravningen, var en
till lnrid Svensson jämnårig väninna, Maria
från Sörgården. Maria var ovanligt yr i
världen och hängav sig rrer Iidesefullt än
de andra åt dansnöjet. Men vid Ingrids,
väninnans grav, hennes, som från dansnöjet,
där ock Maria var med, kom på sjuklägret
och därifrån till kyrkogården på så kort tid
som endast några dagar ... där vid graven
lät hon sin tanke för några flyktiga
ögonblick ila framåt till den grav, som förr eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
