Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 20 April - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNGDOMSVÄNNEN ,
5© øo ^ O
|Silavifinare»
Ur "Morgenstjernen".
ga, du menar naturligtvis predikanter?
Nej, jag menar alla, som själva
äro vunna för Kristus. Alla frälsta,
alla troende.
Här ha vi just den stora bristen i våra
dagars missionsverksamhet: den har
väsentligen blivit enmansgöra. En missionssal
eller en kyrka med sina bänkar, en orgel,
en sångkör och så åhörarna i bänkarna
och predikanten eller prästen i talarstolen.
Det är den metod, som brukas på de flesta
platser bland våra dagars troende. Men
är det Guds metod?
Det ligger en fara för missionen i detta
system.
När det personliga vittnesbördet tystnat,
och församlingen blivit passiv, är den i
det stora hela ofarlig. Dess inflytande är
av ringa betydelse.
En predikan från en talarstol till en
samlad skara kan den enskilde utan större
svårighet visa ifrån sig och giva bort till
»de andra» — den är ju icke sagd till
mig personligen. Men ett enskilt
vittnesbörd på tu man hand kan svårligen
lämnas åsido eller avvisas. Är det framburet
i Kristi ande och kärlek, är det en
mäktigt verkande kraft, som det icke är lätt
att värja sig emot.
Under den första varma tiden är det
ett hjärtebehov för den nyomvände att
vittna och bekänna för alla, och om icke
hjärtats tro följes av munnens bekännelse,
är det en stor förlust för den nyomvände,
för församlingen och för världen, och det
är fråga, om sådana omvändelser komma
att få varaktig betydelse.
Men det är ock många, som avlagt en
ärlig bekännelse under första tiden av sitt
liv med Jesus, men som sedan förlorat
frimodigheten och nu gå tysta omkring,
oskadliga för världens och satans rike.
De ha behållit sin plats i församlingen,
och deras liv är moraliskt rättfärdigt; men
kraften att bära fram vittnesbördet är
förlorad.
Den heliga elden bör aldrig släckas. 1
hjärtats helgedom bör den brinna natt och
dag, både hos predikanter och andra
kristna. Räddad för att rädda andra, det
är livets program.
Där den heliga elden slocknat, måste
den tändas på nytt — den måste, bröder.
Kriget är heligt; vi måste vinna eller
förlora, erövra eller erövras. Då
överbefälhavaren i ett av de stora slagen sände
order till en kapten på en av flyglarna,
att han till varje ptis måste hålla
ställningen, sände han bud tillbaka, att detta
var omöjligt, om de icke fingo »gå fram
till storms». Defensiven kan i vissa fall
vara berättigad i Guds rike; men den kan
ock bliva ett täckelse för slapphet, slöhet,
lättja, världslighet och död, och då är den
farlig både för den enskilda själen, för
församlingen och missionen.
»Då vi nu känna Herrens fruktan, söka
vi övertyga människor.»
Detta var Pauli livsprogram. Det bör
ock vara alla sanna kristnas livsprogram,
och möjligheten härför ligger inom ramen
för det ringaste Guds barns liv. Och
denna möjlighet borde hänföra oss och
sätta var själ i brand. Den borde göra
själavinnandet till en vardagsuppgift för
den enskilde, en uppgift, som han med
flit sökte realisera vid alla tillfällen, som
erbjuda sig. En vaken och villig ande
skulle finna många gynnsamma tillfällen
för detfa stora, härliga verk på sin väg
genom livet. En ljum och halvvärldslig
själ finner ingen anledning. Han samlar
blott på predikningar som en sömnig
åhörare på en missionshusbänk. ,
Jensen-Maar.
Arbeta, bed och offra för missionen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
