Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 20 Juni - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNGD OMS VÄNNEN
147
Från död till liv.
För Udv. Av Sigrid Wiedemann.
!|u kan man då äntligen få andas ut
och väta strupen en smula",
utropade Karl Hjort, matros på ett
fartyg, som just inlupit i New-Yorks
hamn. "Kom nu med, Arvid och
Sven, och stå inte där och prata. Tiden är
dyrbar, och vi ska ta väl vara på den."
De tilltalade, Arvid Borg och Sven Hjort,
som ävenledes voro matroser på samma
fartyg, läto icke säga sig detta två gånger.
Som avskjutna pilar skyndade alla tre åstad
under muntert samspråk. De hade flera
dagar varit ombord på fartyget och emellanåt
måst arbeta strängt, emedan en svår storm
rasat. Nu kände de sig såsom fåglar, vilka
varit instängda i bur och äntligen blivit
lössläppts.
De hade dock ej hunnit långt på sin
vandring, förrän de mötte en sjömanspastor, som
bjöd dem komma och bevista ett möte på
sjömanshemmet på aftonen. Han sade dem
några allvarliga ord och gav dem var sin
traktat. De tackade honom för inbjudningen
och mottogo traktaterna dock utan avsikt
att "öda bort" tiden med att läsa dem,
Då pastorn kommit på lämpligt avstånd
ifrån dem, började de skämta över honom.
Karl och Sven revo traktaterna’ i småbitar
och kastade dem på gatan. Arvid däremot
behöll sin och ämnade vid tillfälle läsa den,
om ej för annat så för att göra sig lustig
över innehållet.
• "Tänker du verkligen behålla och läsa den
där smörjan?" frågade Karl skrattande. "Du
ämnar väl inte bli läsare, eller hur?"
"Ah nej! det aktar jag mig nog
för",svarade Arvid leende. "Men hur kan du vara
så viss på, att det är smörja, då du ej läst
det?"
"Det vet väl var och en, vad det är sådana
gudsnådliga människor ha att bjuda på.
Men låt oss nu lämna pastorn och hans
skrifter åt sitt öde och skaffa oss något
extra nöje."
Det voro de alla med om. Och de roade
sig grundligt hela kvällen med tvivelaktiga
nöjen och kommo först sent på natten
ombord igen. Karl och Sven lade sig genast
och, omtöcknade som de voro, insomnade de
snart. Men Arvid kunde ej på länge få en
blund i sina ögon. Han hade på kvällen
varit den muntraste och mest högljudda av
det lilla sällskapet, men detta kom sig därav,
att han ej kunnat glömma sjömanspastorns
ord utan sökte på detta sätt att överrösta
oron, som de väckt.
Nyfiken att se, vad som står i den lilla
traktaten, tar han fram den och börjar läsa.
Det var dessa ord hos Predikaren: "Gläd
dig, du yngling, i din ungdom, och låt ditt
hjärta unna sig fröjd i din ungdomstid. Ja,
vandra de vägar, ditt hjärta lyster, och så,
som det behagar dina ögon. Men vet, att
Gud för allt detta skall draga dig till doms".
Vartenda ord borrar sig in hans själ som
vassa dolkar. Han försöker slingra sig undan,
försöker intala sig, att alltsammans är
dumheter, som han ej behöver befatta sig med.
"Visst har man väl rättighet att roa sig,
när man är ung", sade han för sig själv.
"Inte behöver man göra räkenskap inför Gud
för det. Jag har ju inte gjort någon
människa för när. Nej, jag måste söka komma
ifrån de där skruplerna. Jag ångrar, att jag
inte gjorde som Sven och Karl — rev
sönder skriften och kastade bitarna på gatan."
Han ville nu riva sönder den, men det
var, som om en osynlig hand hållit honom
tillbaka. Jag skall åtminstone inte stirra på
den längre, fortsatte han sin monolog. Men
han kunde icke taga blicken ifrån den. Det
var, som om ögonen vore fastnaglade vid
den lilla traktaten. Och han måste om och
om igen läsa de allvarliga orden.
Hans oro tilltog med var minut. Minnet
av forna synder steg hotande fram för hans
själ, och han såg ingen utväg till räddning.
Omsider tog dock tröttheten överhand, och
han föll i en orolig slummer.
Då han följande morgon steg upp, kände
han en tyngd på sitt sinne, en obeskrivlig
ångest, vars orsak han ej strax kunde göra
sig reda för. Men snart stod sanningen
klar och levande för honom.
Åter tog han fram traktaten och läste den
men med samma resultat som förut. Någon
lindring fann han ej. Hela dagen gick han
som i en dröm och bara grubblade och
grubblade.
Kamraternas sällskap undvek han
sorgfälligt, men detta ville de ej veta av. De ville
icke undvara hans vanligen så muntra
sällskap och voro beslutna att uppsöka honom,
där han gömde sig undan. Äntligen funno
de honom bland en hop stora tunnor och
balar, där han satt och stirrade med
förtvivlad min på orden i traktaten. Då de kommo
inom synhåll, stoppade han den på sig.
"Vad i all världen går åt dig?" utropade
Sven, så snart han fick syn på honom. "Du
ser ut, som om du sålt smöret och tappat
pengarna. Och du, som var så glad och
munter i går och alltid brukar vara den
gladaste bland de glada!"
Arvid suckade. "Glad, säger du, jag var
minsann inte så glad, som det lät. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
