Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 12. 20 Juni
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
UNGD OMS V ÅNN EN
Löftet.
KUKan var en ståtlig, smärt, mörklockig
yngling med djupa, blå ögon och
en djup, ofta vibrerande röst, och
han höll nästan alltid tal. Han
hade en sällsynt förmåga att finna
föremål att tala för och om.
Denna talaregåva hade skaffat honom en
viss representativ ställning i skolan. Han
■var gymnasistförbundet Sveas ordförande,
han deklamerade och talade på alla fester i
skolan. Han älskade de stora fraserna och
de invecklade latinska satskonstruktionerna.
*
Rektorn skulle fira sin femtioårsdag. En
uppvaktningsdeputation var utsedd, och i
spetsen stod gymnasisternas ordförande,
Gustaf Knutsson.
Man hade samlat till en gåva, en
silverpokal med inskription och fylld med röda
rosor.
På festdagen infann sig deputationen f
rektorns bostad. Alla deltagarna voro iförda
smoking och svart halsduk, och den äkta
svenska högtidsstelheten vilade över
samtliga ansikten.
Deputationen tågade in i salen, där
rektorn tronade i en stor länstol. Hans maka
stod vid hans sida, och runt om stodo rosor
i skålar och vaser.
En av gossarna höll pokalen, medan
Knutsson steg fram för att tala för rektorn.
Denne hade tårar i ögonen. Han såg
bakom sig tjugufem långa år i sin kära
skolas tjänst och kände ett bittert vemod vid
tanken på att kanske inte ha så många år
kvar att arbeta för den . . . Han visste bäst
själv, hur det hårda, hängivna arbetet tagit
på honom, och hur klen han var.
Han höll innerligt av sin skola och alla
dessa pojkar och önskade ofta, att han skulle
kunnat intressera sig mycket mer för var
och en av dem.
Livet bland dessa unga kom honom ofta
att glömma, att han själv var gammal.
Nu såg han på ynglingen framför sig,
ynglingen, som skulle hålla tal för honom.
Han såg i honom en vacker representant
för ungdomen: en idealgosse. Ett glänsande
gott huvud, en ypperlig talargåva, ett
ståtligt yttre, en klangfull, välljudande röst —
allt naturen kan ge, hade han fått.
Men Knutsson var ingen idealyngling alls.
Han hade redan börjat finna behag i att
dricka, han spelade och var en vild
flickjägare . . .
Han talade:
"Herr Rektor! Vi ha kommit hit i dag för
att få deltaga i den hyllning, som från alla
håll ägnas Eder på Eder bemärkelsedag.
Ni kan i dag se tillbaka på ett långt, icke
blott plikttroget utan även kärleksfullt ar
bete. Och Ni kan blicka fram mot nya,
gagnerika arbetsår.
Vi komma för att tacka eder, för vad Ni
varit som rektor, för allt vad Ni gjort för
vår älskade skolas utveckling. Än mer
komma vi för att tacka för vad Ni gjort för oss
som faderlig vän och rådgivare: Vi ha
aldrig känt o,ss stå ensamma i skolan, vi ha
alltid vetat, att vi i Eder haft en deltagande
vän och beskyddare. Ni har fostrat oss till
dugliga medborgare. De sanningar Ni lärt
oss att tro på ha icke varit tomma fraser.
Och nu vill jag i mitt och mina kamraters
namn ge er det löftet, att vad som än må
bli av oss, skola vi aldrig glömma Eder och
vad vi äro skyldiga vår skola. Vördnaden
för den skall hela livet lysa för oss, och vi
skola därigenom aldrig kunna mista
aktningen för oss själva. Jag ger Er det löftet,
att vi skola försöka att aldrig begå en dålig
eller nedrig handling. Jag är dock en av
dem, skall var och en av oss säga till sig
själv, och detta skall skydda och bevara
honom.
Och nu, herr rektor, ber jag Eder mottaga
denna ringa gåva och mindre se till dess
värde än den varma, uppriktiga känsla,
varmed den är Eder skänkt.
Ett fyrfaldigt leve för vår älskade rektor!"
Taket darrade under de taktfasta ropen.
Men när skaran skulle bryta upp, lämnade
rektorn ett fotografi till Knutsson . . .
På kvällen är Knutsson hos en kamrat.
De dricka, och som han ingenting tål, blir
han alldeles virrig efter några glas. Ett
fotografi faller till golvet. Hans vän tar upp
det och håller fram det för honom. Han ser
som genom en dimma rektorns stränga drag
stirra mot sig och skymtar några ord: "Tack
för löftet! Din rektor." Och det virvlar
om i hjärnan; han vill minnas och kan inte
och sluddrar . . . Löftet! Säg, vad — har
— jag — lovat — för något? —
(Fram). Guido Valentin.
Det förslår icke.
En rik man, som låg på dödsbädden,
befallde, att man skulle giva honom hans
penningpåsar. Sedan han fått dem, lade han
en påse med guld på sitt hjärta.
Men efter en liten stund bad han, att
man skulle taga bort den, sägande:
— Det förslår icke, det förslår icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 18:08:02 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/udv/1918/0156.html
