Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 20 Juli - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNGD OMS VÄNNEN
177
underhuset vända alla medlemmarna
ryggen åt talmannen, ett tecken till att de se
upp till en annan ledare än den jordiske.
De ceremonier, som vid vissa tillfällen
utföras i parlamentet och särskilt i
överhuset, likna mest vad man skulle tänka
sig försiggick vid en gammal babylonisk
kejsardyrkan eller dylikt. De äro nästan
enbart löjliga, och detta t. o. m. för
engelsmän med deras oerhörda konservatism
i fråga om gamla vanor och som känna
en del åtminstone av deras symbolik.
Ha vi någon bekant parlamentsledamot,
kanske han inbjuder oss till te eller lunch
eller vad det nu är för måltid, som
serveras på terassen åt ’floden. Därifrån se
vi tvärs över Thames en rad lika byggda
paviljonger. Det är St. Thomas stora
sjukhus. Litet längre ned se vi de grå
murarna av Lambeth Palace,
ärkebiskopens av Canterbury stadsresidens.
Ett besök i Westminster Abbey hör
till turistens uppgift. Den första West
Minstern byggdes enligt traditionen av
Sebert 605 eller 610 och invigdes av
St. Petrus själv, som vid överfarten av
floden gav färjmannen löfte om ett
mirakulöst laxfiske. I nuvarande form blev
den emellertid färdig först 1738—39;
riktigt färdig är den för övrigt ej än, ty
det mellersta tornet på västra fasaden,
som föreslogs av Wren, saknas ännu.
Kyrkan måste beses inuti för att man
skall få ett begrepp om dess storlek och
skönhet. Det inre förstöres emellertid av
den kolosèala mängden av monument
och blir därför intressantare som
Englands panteon än som byggnad av fin
konstruktion. Hare säger, att ingen som
skall se Westminster Abbey, skall besöka
den mindre än tre dagar och ägna hela
dagen åt henne. Jag tror nu emellertid,
att vi rusa igenom. I poeternas hörn
bland Shakespeare, Milton, Jonson, Butler,
Goldsmith, Dickens och en mängd andra
av Englands stora författare och skalder
har vår landsmaninna Jenny
Lind-Gold-smith fått ett minnesmärke: en
medaljong med hennes bild i profil i basrelief
och inskriptionen: »Jag vet, att min
förlossare lever».
Vi gå hastigt igenom alla statsmännen,
biskoparna, kungagravarna och annat
sevärt och stanna slutligen framför en platta
i golvet, på vilken läses: »Buren på trogna
armar över land och hav, vilar här David
Livingstone o. s. v.» Här har en av
missionens hjältar fått sin plats bland
Englands största söner, och han är ej den
ende av dem heller.
Det känns besvärligt att behöva rusa
igenom en sådan historisk skatt som
Westminster Abbey, och hur bråttom vi
än ha, måste vi dock dröja en stund ute
i de härliga klostergångarna. Det är,
som komme drömmarna obetvingligt på
en härute, särskilt om solen strålar in
mellan lövverket och belyser den väl
hållna gräsplanen.
Här sluta vi denna dags vandring i
London. Så mycket hinna vi i varje fall
ej på en dag utom i- minnenas värld.
En svinnande dröm.
En svinnande dröm, en skugga som flyr
är livet, en bräcklig farkost, som styr
på skummig och svallande bölja.
Vem tyder drömmen, bak skuggan jag ser,
vem leder färden, dess riktning ger,
när vredgade vågorna skölja?
O, är det ej den hand och den blicic
för vilken så lydigt till vila gick
den storm, som förskräckte de svaga?
Ack, mäktar ej än hans allmaktsord
i hjärtedjup och på kampfylld jord
över stormarna väldet taga?
ANNITA.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
