Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 5 Sept. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
UNGD OMSVÄNNEN
Den troende ungdomen och de s. k. nöjena.
i.
Innan jag enligt min tanke besvarar de
uppställda frågorna, vill jag först uttala mitt
tack till Red., som lämnat plats i vår egen
tidning för en diskussion över en sådan
viktig fråga — tack, tack!
"Var går gränsen för nöjeslystnadens
tillfredsställande?"
För oss kristna borde gränsen stanna vid
*adiafora" d. v. s. likgiltiga ting, eller
förströelse och nöjen, som ej kunna direkt skada
vårt andliga liv. Men gränsen för "adiafora?"
Kan en kristen vara med om "vad som
hälst?" Nej!
Visserligen kan ju en stark kristen
verkligen någon gång gå på biograf eller teater
utan att taga någon särskild skada därav
för egen del, men det kan likväl bliva till
stor skada för andra svagare kristna. Den
starkares föredöme kan många gånger leda
en svagare broder eller syster in på fallets
väg. Exemplets makt är stor! Det ha vi
sett ofta. En kristen kan därför icke vara
med om vad som hälst.
Vårt livs schema, som återfinnes i Kol.
3: 12—17, säger ju: "allt vad I gören med
ord eller gärning, det gören allt i Herrens
Jesu namn" — — o. s. v. — Kan någon
dansa i Jesu namn! Gå på teater — etc. i
samma heliga namn? Nej, ack nej!–
"Bör man radikalt avhålla sig från allt,
o. s. v."
För besvarandet av denna sista fråga, vill
jag endast referera till bibelns ord i Pred.
11: 9-10 och 12: 1.
Till sist ett exempel ur livet, vars moral
kanske ger det bästa svaret på dessa frågor.
Från den första kristna tiden berättas, att
■en ung kristen flicka en gång av sina
vänner låtit sig övertalas att gå med på de
hedniska teater-spelen. Här blev hon besatt
av en ond ande, som ej ville vika ifrån
henne. Man förde då flickan till biskop
Tertullianus, att han genom bön till Gud
skulle befria henne. Men biskopen frågade
först den onde anden: "Huru kunde du våga
att angripa en, som icke hörde dig till?" —
Svaret blev: "Jag gjordet det, emedan jag
fann henne på mitt område."
För tro och bön måste den onde anden
slutligen vika, och in på hans område kom
den unga flickan aldrig mera.
Kära "S. M. U.-iter" runt Sveriges bygder,
må vi akta oss för att gå in på djävulens
område, och må vi aldrig börja att
kompromissa med världen på något sätt! — —
Lärkan.
Fastän jag är en mycket ung och oerfaren
kristen, dristar jag mig att nedskriva de
tankar, jag har, angående vårt nöjesliv.
Jag är uppväxt i ett frireligiöst hem. Som
barn var jag alltid med i s. k. ringlekar i
skolan och borta i familjer. Då jag växte
upp, förstod jag, att en del kristna ansågo
de lekarna för synd. Jag funderade mycket
över, huru det kunde vara synd, och en
känsla av förakt mot de kristnas
trångbrösten-het väcktes.
Om man är tvungen att vara med på
sådana ställen, där ringlekar förekomma, skall
man då sitta tyst och sluten i ett hörn och
bara se på och därmed försätta värdinnan
i bryderi? Det kan väl inte vara kristligt.
Att barn leka ringlekar kan man väl inte
anse vara synd. Varför skulle det då vara
det för äldre? Synden har ju alltid sitt
ursprung i tankarna. Tänker man orena
tankar, så anser jag, att man kan sitta på ett
möte eller vara var som hälst och i det
yttre vara hur helig som hälst, man syndar
ändå inför Gud. Tänker man däremot rena
tankar, så kan man vara med i ringlekar o.
dyl. och inte därmed göra någon synd. En
kristen är väl, vad han är i hjärtegrunden,
och inte vad han synes vara i det yttre. Då
man umgås med en del kristna, får man en
känsla av, att det inre icke mosvarar den
yttre heligheten.
Vad man se’n ska tänka om det "finare"
nöjesliv, som mer och mer slå rot inom våra
kristliga ungdomsföreningar, det vet jag
knappast. Där tycker jag inte, att vi ha
behov av att jämt och ständigt göra
anordningar, för att vi för oss själva ska ha
tidsfördriv. Jag känner mig alltid mera
nedstämd, då jag går från samkväm och
tillställningar irtom föreningen, än då jag går från
bjudningar i hem, där ringlekar förekommit.
Det beror väl på, att man väntar att få
näring till sitt andliga liv, då man samlas inom
missionslokalernas väggar. Lisa.
På den frågan: "Var går gränsen för
nöjeslystnadens tillfredsställande?" är ej gott att
svara. Att en kristen icke kan dansa eller
besöka varietéer och teatrar etc. är självklart, men
det gives så mycket annat i livet, inför vilket
många kristna stå frågande! Att här
uppdraga vissa gränslinjer hör nästan till det
omöjliga. Det finns väl ingen, som i
sanning älskar Herren Jesus, som kan vara med
om vad som helst? En kristen bör icke
deltaga i några nöjen, som icke kunna njutas
i Herrens Jesu namn. Paulus sade till
Timoteus: Fly ungdomens lustar (2 Tim.
2: 22). Denna uppmaning gäller ännu och
behöver hörsammas av all kristen ungdom.
C. W. L-a.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
