Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 20 Okt. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
UNGD OMS VÄNNEN
Skolan hade grundlagts av den dåvarande
rektorn, prof. W. P. Jones och hans
hustru, vilka båda voro varmt religiösa.
Frances Willard kom till skolan som en
målmedveten men för religiösa ting
likgiltig studentska, ja, som en ren tvivlare,
vilket framgår av följande utdrag ur ett
brev från henne till rektorskan’ Jones:
»Man har sagt mig, att när en människa
är borta från Gud, känner hon en
tomhet, en längtan efter något, som hon icke
äger. Jag tillstår ärligt, att jag icke känner
någon dylik tomhet eller längtan ... Om
jag skulle bedja och ville vara uppriktig,
borde jag säga: ’O, Gud, om det finns,
en Gud, rädda min själ, om jag har en själ’.
Det är förödmjukande för mig, ett barn
av fromma föräldrar, för vilket tusentals
böner blivit uppsända, att erkänna detta
Jag hade aldrig trott, att en annan
män-miska skulle få se så djupt i mitt inre.
Men jag anser det tillbörligt, att Ni får
reda på allt.»
Men redan ett par år därefter var hon
en annan. Ur en skildring över henne
av prof. Jones anföra vi följande: »Det
var söndagseftermiddag. En stor
åhörar-skara hade i Metodistkyrkan lyssnat till
en vanlig predikan och tycktes längta
efter att få gå därifrån, då pastorn till
allas förvåning inbjöd dem, som önskade
förena sig med församlingen att komma
fram till honom vid altaret. Senaste
vinterns religiösa väckelsevåg hade rullat
förbi, några extra möten hade icke hållits,
och på det religiösa livets hav kunde
man knappast upptäcka en krusning.
Under sådana omständigheter var det
ingen, som väntade, att någon skulle följa
pastorns uppmaning. Det blev ett
ögonblicks paus, och en ensam ung kvinna
gick med fasta steg längs huvudgången
fram mot altaret. Med ens riktades alla
ögon mot henne. Det var ingen, som
kunde taga fel på den gestalten eHer det
ansiktet. Det var fröken Willard.
Hennes anlete fördunklades ej längre av
den svagaste skugga av tvivel. Dragen
hade detta bestämda uttryck, som bär
vittne om en klippfast tro med sitt: »Här
står jag och kan icke annat». Det gick
som en elektrisk stöt genom församlingen.
Under några ögonblick tillbakahöllos alla
andra känslor av tillfällets högtidlighet,
men snart riktades hundratals ansikten
mot hundratals andra, fyllda av förvåning
och glädje, och månget öga var fuktigt av
tårar. Någon tog upp sången: »Lova
Gud, all sällhets källa», och den sjöngs,
som om det varit meningen, att sången
skulle nå ända till stjärnorna.a
Snart får hon dock göra den bittra
men välkända erfarenheten, att det är
lättare att följa Herren i mot- än
medgången, och hon skriver i sin dagbok:
»Nu då mitt hjärta icke känner någon
sorg, och ingen skugga faller över min
stig, finner jag det nästan omöjligt att
leva ett kristligt liv. Vad jag behöver,
är tuktan. Endast sorgen kan smälta
mitt hjärta och komma mig att älska
Gud mer än allt annat i världen. Jag
vill vandra rättfärdighetens väg, kosta vad
det vill, och därför är jag viss på, att
om jag någonsin skall nå en högre
utveckling, kommer det att ske genom
lidande.»
Ären 1868—70 gjorde hon en längre
utrikesresa, under vilken hon besökte
Europa, Asien och Afrika, en färd, som
i väsentlig mån bidrog till hennes
utveckling.
Som förut nämnts slutade Frances
Willard sitt lärarinnekall som
föreståndarinna för den kvinnliga högskolan i
Evan-ston och professor i estetik vid>
universitetet i samma stad. Vid dessa
befattningar kom såväl hennes
undervisnings-som organisationsförmåga till sin rätt.
Men till följd av ett rektorsskifte vid
universitetet inträdde efter några år sådana
förhållanden, då det gällde samarbetet
mellan universitetet och högskolan, att
F. W. kände sig hämmad i sitt arbete.
Under ett år gjorde hon de ivrigaste
försök att bringa harmoni in i arbetet, men
då detta misslyckades, lämnade hon trots
föreställningar från anförvanter och vänner
sina befattningar. Att hon inte gjorde
detta med lätt hjärta förstår man, då
hon säger, att hon därmed gjorde sitt livs
största offer. Forts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
