Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 20 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frid — Julefrid.
För Udv. av Annita.
W£Vj?ort, bort! Bort från den myllrande,
|fij© folkfyllda staden, på vars gator
man knappast kan taga ett steg
ßfeS^à utan att möta någon människa, bort
från oron, larmet och trängseln, bort från
pråliga skyltfönster och elektriskt ljus, bort
till lugnet och ensamheten, till de höga
kullarna, till de sovande bäckarna och de
drömmande skogarna, där det är stillhet,
ro och frid!
Frid! O, vad hon längtade därefter,
den unga kvinnan i den enkla, svarta
sjuksköterskedräkten, hon som satt där
vid det breda fönstret i den till trängsel
fyllda järnvägskupén. Det var denna
längtan efter frid, som nu mot julens
signade tid drivit henne bort från det
stora sjukhuset, där hon hade sin
verksamhet, och ut mot de ensliga bygderna,
som ej så mycket berördes av
växlingarna ute i den stora världen.
Under den tid hon varit anställd på
den plats, som nu var hennes, hade hon
fått blicka ner i sådana djup av lidande,
att hon mången gång känt det, som ville
hon betvivla, att en barmhärtig Gud i
kärlek vårdade sig om de varelser, han
skapat.
Och hon var övertygad om, att ifall
ej dessa tvivel helt skulle sönderslita henne,
måste hon få ett säkert fäste för sin själ
och vinna frid för sin ande.
Och hur fattig, hur gränslöst tom och
fattig hade hon ej stundom känt sig, då
någon blek sjukling, stående på gränsen
mot evigheten, längtansfull och bedjande
blickat upp på henne och liksom väntat,
att hon skulle ge något ord till tröst i
nöden eller vägledning i mörkret. När
hon sedan sett någon av sina kamrater,
någon, som själv byggt sitt hus på klip-
pan, med ömma, förstående ord peka på
korset och leda de stackars trötta
varelserna’ till honom, som sagt: "Kommen
till mig, I betungade!» då skulle hon ha
velat giva nätter av vaka och timmar, av
hård ensam kamp för att kunna göra så
även hon, men nu kunde hon det ej.
Hur skulle hon kunna visa någon den
väg, som hon icke själv gått? Hur skulle
hon kunna viska in frid i något annat
hjärta, då hon ej ägde den i sitt eget?
Så hade sommareu och hösten gått,
och julhögtiden närmade sig, den högtid,
som ovilkorligen drager med sig minnen
från kanske längesedan svunna
barndomsdagar, då friden icke var en okänd gäst
utan en — ehuru knappast medveten —
del av ens egen varelse.
Då grep henne en längtan, starlare för
varje dag, att än en gång få fira jul
därhemma i barndomstrakten. Denna
lärg-tan blev henne till sist övermäktig och
förmådde henne att söka erhålla ett par
veckors ledighet från aibetet bland de
sjuka. Den begärda friheten hade hon
erhållit, och till det gamla hemmet, v lket
nu ägdes och beboddes av ett par av
hennes ungdomsvänner, hade hon skrivit
och framställt sin önskan alt få tillbringa
julen där, enär alla hennes anhöriga voro
döda eller befunno sig långt bona. Och
nu var hon på resa dit, till
barndomsnejden, till barndomsfriden.
Hur ivrig hon var att fort hinna fram!
Alltför långsam tycktes henne snälltågets
fart vara, och varje litet uppehåll vid
stationerna syntes dubbelt längre än
vanligt, och det fastän hon visste och kände,
att det frustande lokomotivet rent av ville
tävla i snabbhet med den friska vind,
som drog fram över vidderna, och de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
